God Jul!

Från oss alla till er alla, en riktigt God Jul!


Jag önskar att ni alla får njuta av god mat, värme och glädje och att ni kommer ihåg det viktigaste med denna gemenskapens dag, att njuta av sällskapet av nära och kära!

I förkylningstider...

Jag som nästan aldrig blir sjuk har åkt på världens förkylning, en sådan där jättejobbig som gör att det är svårt att få i sig tillräckligt med luft. Jag känner mig som att jag haft syrebrist i en vecka nu... Dessutom har jag totalt tappat allt smak- och luktsinne. Och det är verkligen fel tillfälle på året att inte ha smak nu så här innan jul. I lördags var vi bjudna på julbord på Bruksgodset och det har jag sett framemot ända sen förra året vi var där. Fantastisk miljö och underbart julbord, med i princip bara hemlagat all mat. Det vattnas i munnen vid minnet av förra året... Och så känner jag inte ett dyft! Ingen smak, inga av dom härliga lukterna, ingenting! "Åhh, var den här saffranssillen god?" Tänk att sitta där och äta all den här underbara maten och så måste man fråga bordsgrannen hur det smakade. Snacka om att kasta pärlor åt svinen...

Sen har vi drabbats av stor olycka här på gården. Grane har gjort illa sig. Riktigt illa. Troligtvis har han lyckats sparka sig själv på framsidan av kotan på bakbenet och träffat med en brodd precis vid leden. Han hoppade på tre ben, jourvet kom ut och misstänkte punkterad led så det var till åka direkt in på kliniken på morgonen. Väl där fick han sövas ned för att kunna gå in och spola leden. Då veterinären inte kunde se något hål i leden som förklarade hältan så röntgade vi också. Då ser vi att det lossnat en bit av cesambenet på framsidan kotan... Så nu är det boxvila, pencillin och återbesök om två veckor för att röntga och eventuellt gå in och operera. Så nu jag ber till alla makter att han ska klara sig igenom det här. Jag kan inte tänka mig gården utan honom, han är vår lilla buse, den som alltid hittar på olika bus och upptåg. Som min sambo brukar säga, han är världens mesta häst (med många likheter med Mulle).

Brrr...

-23 grader visar termometern och den sjunker stadigt... Det sägs att den här vintern ska bli den kallaste i mannaminne och den börjar ju onekligen på ett sätt som gör det troligt. Jag har redan ställt in mig på att inte börja tina upp förrän i slutet av mars någon gång. Det kommer att bli tungt att hålla igång alla hästar om den här vintern fortsätter så här. Jag klarar att rida en eller två stycken och sen måste jag in och tina upp mig ett bra tag. Det tar väldigt lång tid att rida alla på det sättet...
Det gäller att kunna konsten att klä sig. Jag har fått nya underbart varma skoterkängor i en för tidig julklapp, men jag har ett stort problem och det är att dom är för breda för stigbyglarna! Jag måste försöka komma på en lösning på det problemet, men jag är ju dessutom så petig med mina stigbyglar. Stigbyglarnas utformning är jätteviktigt för mig, jag vill ha den breda fotplattan som ger en helt annan känsla för hästen underifrån, i mina fotsulor. Dom flesta stigbyglar har för smal fotplatta. Jag vet att det finns trästigbyglar, det skulle ju vara superskönt att slippa ha metall runt fötterna. Kanske skulle det gå att bredda fotplattan på dom på nåt vis... Hmm, tål att funderas på.
Ansiktet är ju också en utsatt del som är svår att klä på. Jag fick ett tips idag om en rånarluva med bara hål för ögon och mun, en sån ska jag försöka leta rätt på. Problemet med halsdukar är ju att andedräkten blir instängd och fuktar hela ansiktet vilket gör det nästan värre än att vara utan.

En fantastisk själ kom hit igår, vi får se hur länge han stannar. Han har gått igenom mycket tufft i sitt liv och bor nu egentligen hos min kära vän. Han kommer att bo här ett tag framöver, så kan vi hjälpas åt att hjälpa honom. Han är en otrolig häst, vacker och mild. Mitt hjärta blöder för alla dessa underbara hästar som farit så illa av människors okänsliga behandling. Jag önskar innerligt att jag kunnat hjälpa dom allihop, men kanske får jag vara glad över de få som jag får en möjlighet att hjälpa.
Min helande häst Mosilver tar i alla fall hand om honom nu och hjälper honom igenom det här. Jag vet inte vad jag skulle ha tagit mig till utan mina fantastiska hästar, jag tror inte att jag skulle kunna leva utan dom. Jag får ibland frågan vad jag ska ha alla hästar till, och då svarar jag alltid att jag har dom för min själs skull. Dom är luften för min själ, vattnet och näringen som gör det möjligt för min själ att växa. Det är verkligen så.

Min älskade Ros ligger i mitt knä nu medan jag skriver, mina katter är min påminnelse om att ta det lugnt, njuta av livet och älska och ta hand om mig själv. Det är en påminnelse som jag behöver ganska ofta.

På tal om vargavintern så är jag väldigt glad att vi hann gräva om både avloppet och vattnet i år, nu behöver vi inte oroa oss över att det ska frysa i alla fall. Förra våren frös båda två och det, det var inte kul. Nu önskar jag bara att vi hade hunnit få ordning på värmesystemet också, men det får vi ta till sommaren. Just nu är det tofflor, filtar och mycket eldande i kaminen som gäller. Det är ganska mysigt med eld faktiskt, men det blir väldigt golvkallt och väldigt ojämn temperatur i huset. Vissa rum är varma och sköna, andra mindre. Jaja, det är inte hur man har det, det är hur man tar det. Och jag, jag är ganska nöjd med mitt liv faktiskt. :-)

Nu ska jag klä på mig för en arktisk expedition och gå ut i stallet. Eventuellt ska jag försöka rida någon häst, om vi inte frusit till is innan vi ens kommit igång. Ett ögonkast till på termometern och biten med ridningen känns väldigt tveksam...

Lev väl, rid väl och klä er väl!

Long time no... skrivit..?

Ja, nu var det återigen länge sen något blev skrivit här. Det är så det blir ibland, jag har haft alltför fullt upp med att njuta av livet. Och hösten, denna den vackraste och i mitt tycke den mest fantastiska av årstiderna. Jag har kommit underfund med att jag är lite av en ruin-romantiker- jag älskar det gamla, det lite slitna, det charmiga förfallet. Kanske är det därför jag älskar hösten så mycket, hela naturen liksom signalerar att allt inte behöver vara så himla perfekt och fräscht, städat och iordningställt. Vissna blommor har sin alldeles egne charm, täckt av frost och glittrande i morgonsolen. Löven som glittrar av färger där de ligger i drivor på marken. Allt går liksom ner i tempo, blir stilla och eftertänksamt. Samtidigt blir luften klar och liksom hög i tak, tillåter tankarna att svinga sig högt högt upp och flyga fritt.



Vi har haft kurs i Beridet Bågskytte här hemma. Det är en mäktig känsla, en uråldrig kraft i att spänna sin båge, se sitt mål och låta pilen lämna dina fingrar och flyga mot målet. Kraften i bågen, ljudet av strängen och pilen som slutligen träffar sitt mål. Det är lätt att känna historiens vingslag, ett band till våra rötter.
Min älskade Grane visade sig dessutom vara en naturbegåvning som bågskyttehäst, så nu ser vi båda framemot fler kurser.



Emil tyckte att Grane var alldeles för lugn med bågen och skyttet, så han bestämde sig för att liva upp det hela med ge Grane sin egen huvudbonad. Fast Grane brydde sig inte nämnvärt om det heller. Han tyckte nog mest att vi borde sätta lite fart på det hela med att galoppera lite mer. Fast en bra bild blev det i alla fall.

Stallstädning

Stallstädning... Varje år så väcker det barndomsminnen, minnen av såpvatten som rinner nedför armarna, glada skratt och en hel del bus. Vi var många som samlades på barndomens 4H-gård för att skrubba och skura och göra hästarnas hem fint efter vintern. Halva nöjet var att hitta på något riktigt lyckat bus och lite vattenkrig med dyngigt vatten hörde liksom till.
Nu för tiden skurar jag stallet själv, återupplever gamla minnen och njuter av att få allt skinande rent. Det är en speciell känsla när stallet är skinande (nåja...) rent och lukten av såpa dröjer sig kvar i luften.



Jag älskar att måla. Det är nog lite av en passion, och då framförallt att få använda "gamla", naturliga färger. Äkta Faluröd och linoljefärger. I stallet har jag använt roslagsmahogny på boxväggarna, det är en färg som man kan blanda till själv. Lika delar tjära, kokt linolja och balsamterpentin. Den går betydligt lättare att jobba med om man har den ljummen och jag har hittat en gammal kokplatta som jag värmer den på medan jag målar. I år bättringsmålade jag insidan i boxarna, en del av mina hästar roar sig nämligen med att gnaga på väggarna.


Dofter är viktiga för mig, dom väcker minnen och känslor. Nu doftar mitt stall såpa, tjära och nysågat, rent spån och jag går bara omkring och njuter.

Förresten, på tal om dofter så blommar min Finlands vita ros nu och den doften, den är bara helt ljuvlig!

Plats att njuta

Här älskar vår Gubbe att ligga varma sommardagar, en egen plats på bron i skuggan med full uppsikt över gården. Det finns ingen som kan njuta av livet så som en katt. Kanske borde vi lära oss lite mer av dom.
Så passa nu på och njut av sommaren!

Kärt besök

Igår hade jag kärt besök av Victoria, min fd praktikant. Det kändes så bra att ha henne här igen. Vi red och pratade och red ännu mer - en helt underbar dag blev det. Det blev till och med knäppt några kort. Här rider Victoria Peppan - Peppan älskar att få bli riden ibland och inte bara arbetad vid hand!








Victoria kommer att fortsätta vara här i mån av tid även fast hon nu gått ut skolan, och det glädjer mig.

Tålamod, svarta tavlan och den ädla vita

Det har hänt något så fantastiskt, så underbart att jag ryser och får tårar i ögonen när jag tänker på det. Min blåögde själsvän har äntligen börjat lita på mig! Tänk, efter allt vi gått igenom så har han äntligen släppt in mig.
Och det har låst upp stängda dörrar, öppnat nya möjligheter och låter oss dansa, dansa på riktigt. Nu leker vi och han känner på sin nyfunna styrka och stolthet, och tänk vilken kraft han har, min vackre vän! Så som jag alltid vetat att han har därunder alla skyddsmurar, men som jag ibland nästan tappade hoppet om att hitta igen. Tålamod lönar sig, och det var värt all tid som jag gett honom, och mer därtill, mycket mer. Han är mina drömmars häst.

På min svarta tavla i stallet står det här att läsa efter dagens ridpass:

"GALOPP kräver stabilitet i bäckenet för att hästen ska kunna organisera sin kropp in till den.
En häst som inte skjuter jämnt med sina bakben saknar både den styrka och stabilitet som krävs.
DET JÄMNA PÅSKJUTET
Tränsbett är det verktyg vi använder för att skola påskjutet."

Och så lite kort på min underbara lilla vita ponny. Hon är en sagoponny och jag är så tacksam över att få ha henne hos mig.




Vi önskar er alla en Glad Midsommar!

Äntligen!

Nu är den äntligen äntligen utgiven! Ewas första bok.
"Kvinnor i Kalix och deras hästar"
Och Ewa har lyckats med det fantastiska att verkligen göra den så att den speglar henne själv. Personlig, starkt berörande, med en stor kärlek till hästar och människor och med djup kunskap om bägge.

Kalix och dess underbara människor

Det är något visst med Kalix och dess människor. Raka, rättframma, härliga, varma och färgstarka. Där skulle jag kunna trivas. Jag ville aldrig gå och lägga mig i fredags och hade jag inte behövt någon sömn alls så hade jag följt med ut och ridit i midnattssolen, tänk vilken magi. Och inte ville jag åka hem i lördags, tänk vilken förmån att få bara vara med alla dessa underbara människor som samlats på en plats för ett kort tag.

Här kommer lite bilder från helgen. Tack snälla snälla Liz som fotade och fotade med min kamera!

Bågskytteträning


Skål i champagne för att fira utgivandet av Ewas bok!




Presentation av de mänskliga deltagarna i clinicen och uppvisningen.


Härliga Hanna och hennes fina Pärla.


Emil rider Lotus för första gången. Kvällen innan träffades de för första gången och Lotus tyckte att det här med pil och båge var bland det läskigaste som finns. Syns det nu? :-) Det är tecknet på kunskap och känsla, att få det som är svårt att verka lätt.


Ida och hennes maffiga Mustang. I Spanien piafferar dom sina PRE-hästar på trätrummor för att höra takten tydligare, i Sverige piafferar vi våra Nordiska Ridhästar på trädörrar.


Arigel tyckte att stona som gick i en hage två meter från ridbanan var vackra....


Inga med sitt halvblodssto Majan och Lena med sin Chateau. Deras berättelser kan ni läsa i Ewas bok. Jag skriver mer om den snart. De galoppiruetter som Inga visade med sin Majan är bland de mer imponerande jag har sett. Hatten av. :-)


Anette har precis påbörjat skolningen av och resan med sin PRE Marino.


Varma Anki och hennes vackre Lotsen.


Glädjespridaren Nina och hennes vackre Farilillio. Nina syr otroligt vackra saker och kläder, som kjolen nedanför. Hennes hemsida kommer att finnas som länk från min hemsida så fort den blir klar.




Annika med sin Rigel är den nyaste beridareleven. Välkommen i skaran Annika! :-)



Ewa hade tyvärr en förkylning i sitt stall och vågade inte ta med sina hästar. Därför fick hon låna Lena Lindfors vackre Borkmaggen, som för övrigt har samma pappa som min Arigel.


Tack snälla Susann för att du filmar allting! Du gör ett kanonjobb!


Tack till er alla för en kanonhelg med inspirerande samvaro, många goda skratt och härliga energier!

En underlig kväll

Igår kväll var en sådan där kväll när älvorna dansar över lägdorna och diset ligger i luften. Tyst och stilla. När jag ställt in alla hästar och släckt och stängt i stallet och var på väg in så kollade jag utöver betena och döm om min förvåning när det står något i en av hagarna! "Vad i hela världen! Har jag blivit alldeles galen och glömt en av hästarna ute??" Jag tvärstannar och stirrar. Varelsen i hagen stirrar lika stint tillbaka på mig och då ser jag att det är en älg. Han spatserar runt en liten stund inne i hagen och vänder sedan och travar rakt igenom alla mina stängsel, ut på grusvägen och sedan in i skogen igen.
Tänk att jag inte lärt mig att använda mobilkameran än, tänk att få ett kort på den synen!
Nu blir det till att laga stängsel.
Det var inte jag som hade blivit alldeles senil i alla fall, tack och lov!

Dagens tankekort

"Det är ofta drömmen som har ett värde."


Så sant. Och drömmar har jag många. Jag går längs min egen väg och ser med nyfikenhet var den leder mig. Hittills har den lett mitt liv till oanade möjligheter. Mitt liv överraskar mig och jag har gett upp att försöka gissa var min väg kommer att bära mig. Det enda jag vet är att jag måste lyssna till min känsla och gå den själv, in i en framtid som blir så mycket mer spännande för att jag inte vet hur den kommer att se ut. Mina drömmar är mig värdefulla följeslagare på vägen.
Genom dom kan jag uppleva så mycket. Som känslan av de tunga runda smideshandtagen i mina händer när jag sakta öppnar de höga portarna som leder in i mitt ridhus av glas inne i skogen, ljudet av de tunga dörrarna som tyst glider upp, texten som står skriven ovanför portarna, ljuset som strilar in genom de stora fönstren och dansar på golvet av sand, lukten av ridhussand och solvarm skog utanför.
Kanske är det inte dit mitt liv kommer att leda mig, men genom drömmen har jag fått uppleva den känslan. Och däri ligger drömmens värde.

Vemod

Nu lämnar min underbara praktikant Victoria mig och går vidare på egna ben in i vuxenlivet. Det känns oerhört vemodigt, jag har vant mig så att ha henne här till hjälp och att utbyta tankar med. Ett avsked är det väl egentligen inte, snarare en övergång in till något nytt. Jag hoppas naturligtvis att hon fortsätter vara här ibland, men det blir nog inte lika mycket. Ett vemod över det som man lämnar och samtidigt förhoppningar på vad som komma skall. Kanske kan vi någon gång genomföra våra planer.
Det har varit ett rent nöje att ha henne här. Hon har börjat glänta på locket till det magiska, till att rida med tankens kraft och i måndags satt jag här och kollade på när hon red min mäster och bara njöt. Tack för den här tiden, käraste Victoria!

På G

Efter att några viktiga beslut är fattade så återtar jag mitt huvud och min energi. Jag känner mig starkare och ser min väg klarare. Ur kaoset och tumultet så utkristalliserar sig nu lugn och en trygghet i mig själv.
Som min härliga kurskamrat sa:
"Jag kan bara köra mitt eget race. Jag läser inte ur någon annans manus!"

Som alltid känns det lite vemodigt att kursen är slut, att gruppen splittras och att vi inte längre har någon anledning till att träffas lite nu och då. Kanske behåller vi kontakten ändå, fast det blir nog inte på samma sätt. Ja, så här i efterhand är jag glad att jag tackade ja till att vara med. Jag har lärt mig en hel del, och fått med mig många självinsikter och verktyg att använda i min undervisning.

Böcker har jag beställt. Det är som att ge mig själv en liten julafton när jag får hem paketet fyllt med härliga böcker. Att få öppna pärmen och ta del av någon annans tankar, kunskaper och insikter, det är en underbar upplevelse. En av böckerna i min varukorg den här gången är Susanne Von Dietze Balans till Häst. Den har jag länge funderat på och nu fick jag bläddra i den en stund i helgen, och då kände jag att jag bara måste ha den.

I år blir det ingen uppvisning hemma hos Ewa Jälmbrant i Grundbäck, Umeå. Istället så tar vi med våra hästar och åker till Kalix där vi kommer att ha uppvisning i Kraftskapande Ridkonst den 19e juni. Det ser jag framemot, det är en härlig stämning i Kalix.
Jag kommer att ta med mig Arigel.

Startaren av processer

Vad att göra, vad att göra...
Tankar snurrar kring denna underbara varelse. Ska han bo hos mig eller inte.
Tiden får visa.

Kloka ord

Jag upphör nog aldrig att förvånas och fascineras över hur det fungerar här i livet. Igår kväll fick jag det här smset av en kär vän som jag inte hört av på över ett halvår.

"Betty Shine:
Hästar är känsliga och mycket telepatiska - och de är som vackrast när de är vilda. När de tämjs, krossas deras fria ande om inte en känslig tränare kan kombinera övningarna med mycket medkänsla och tålamod. Tyvärr är det ovanligt med sådana människor."

Kloka ord, perfekt tajmat i mitt liv. De passar perfekt in i det som jag lagt allt mitt fokus på senaste veckorna, och kommer från henne jag inte hört av på så länge. Jag upphör aldrig att förvånas över livet och hur väl sådana här saker är tajmade.

Ledarskap - ett laddat ämne

Ledarskap... Jag har funderat mycket på det här ordet. Hur det kan betyda så många olika saker. Hur några människor kan se en diktatorisk, militärisk figur framför sig när man nämner ordet medan andra ser en omtänksam och vänlig figur. Hur ett ord kan vara laddat med så mycket negativ eller positiv energi.

Jag kan tycka att hästvärlden tyvärr har hamnat på efterkälken i den här frågan. Ett synsätt som känns helt förlegat präglar fortfarande många av de människor som rör sig kring hästar. Hur kan det ha blivit så?

Jag kommer inte att skriva hur jag ser på ämnet. Inte riktigt än. Först tänker jag ställa två frågor. Två frågor som kräver lite tid och eftertanke för att besvara. Skriv gärna ned dina svar, det kan vara intressant att ha kvar och se hur dina svar kanske utvecklas och förändras ju längre du tänker på frågorna.

Tänk tillbaka på din egen skoltid. Hur var de lärare som du idag minns med glädje och respekt? Vilka egenskaper hade de?

Tänk så på ditt arbetsliv och de chefer du haft. Vilka har stimulerat dig och fått dig att känna dig engagerad och delaktig i jobbet? Vilka har fått dig att känna dig deprimerad och oengagerad? Vilka egenskaper hade dessa chefer?

Länge sen sist...

Som någon sa, min blogg, min tid. Jag skriver bara när jag känner för det. Det är väl då för skönt. :-) Det är risk att det blir lite sporadiskt, jag har tagit på mig alldeles för mycket att göra nu en period framöver och tid att sitta vid datorn, eller sitta någonstans alls kommer nog att vara en bristvara. Men jag får väl ta igen mig sen, när det lugnar ned sig igen.

Jag har ridit hästar nu hela kvällen och oj som jag älskar att rida och umgås med mina hästar! Det kräver mitt fulla fokus och koncentration, och samtidigt blir det som en meditation i rörelse när jag smälter samman med min häst och min tanke blir hans och hans tanke min. Och min vackre hingst, han börjar dansa med mig nu. Vi flyter fram som en fors, ibland lugn och stillsam men alltid med urkraften som ligger under ytan, redo att när som helst plockas fram och användas. Piaffen börjar bli riktigt fin nu och jag börjar fundera på att testa galoppen igen. Han har blivit mycket starkare och jämnare, och bara piaffen blir lite stabilare så tror jag att jag kan testa att plocka upp galoppen ur den.

Min blåögde själsvän kan göra mig så glad att jag svävar fram när han lägger sin mule mot min kind och bara andas med mig. Men i nästa stund får jag tårar i ögonen och mitt hjärta brister när jag ser den där slöjan dras ned över hans ögon och han stänger in sig själv igen. Jag känner hans smärta och det krossar mig att jag inte kan hjälpa honom ur den. Just nu står mitt hopp till M i södern, kanske kan hon hjälpa oss. Annars vet jag inte vad jag ska göra.
Det värsta jag vet är när en häst stänger in sin själ och bara lånar ut sin kropp till ryttaren utan att själv delta. Det är verkligen helt fruktansvärt och jag förstår inte hur människor kan rida runt på det viset, det är inget annat än ett övergrepp mot hästen. Idag gjorde han just det, och jag satt av efter ett varv på ridbanan med tårar i ögonen. Vissa dagar dansar vi och andra är han helt avstängd, omöjlig att nå.

Lev väl, och framförallt rid väl