Länge sen sist...

Som någon sa, min blogg, min tid. Jag skriver bara när jag känner för det. Det är väl då för skönt. :-) Det är risk att det blir lite sporadiskt, jag har tagit på mig alldeles för mycket att göra nu en period framöver och tid att sitta vid datorn, eller sitta någonstans alls kommer nog att vara en bristvara. Men jag får väl ta igen mig sen, när det lugnar ned sig igen.

Jag har ridit hästar nu hela kvällen och oj som jag älskar att rida och umgås med mina hästar! Det kräver mitt fulla fokus och koncentration, och samtidigt blir det som en meditation i rörelse när jag smälter samman med min häst och min tanke blir hans och hans tanke min. Och min vackre hingst, han börjar dansa med mig nu. Vi flyter fram som en fors, ibland lugn och stillsam men alltid med urkraften som ligger under ytan, redo att när som helst plockas fram och användas. Piaffen börjar bli riktigt fin nu och jag börjar fundera på att testa galoppen igen. Han har blivit mycket starkare och jämnare, och bara piaffen blir lite stabilare så tror jag att jag kan testa att plocka upp galoppen ur den.

Min blåögde själsvän kan göra mig så glad att jag svävar fram när han lägger sin mule mot min kind och bara andas med mig. Men i nästa stund får jag tårar i ögonen och mitt hjärta brister när jag ser den där slöjan dras ned över hans ögon och han stänger in sig själv igen. Jag känner hans smärta och det krossar mig att jag inte kan hjälpa honom ur den. Just nu står mitt hopp till M i södern, kanske kan hon hjälpa oss. Annars vet jag inte vad jag ska göra.
Det värsta jag vet är när en häst stänger in sin själ och bara lånar ut sin kropp till ryttaren utan att själv delta. Det är verkligen helt fruktansvärt och jag förstår inte hur människor kan rida runt på det viset, det är inget annat än ett övergrepp mot hästen. Idag gjorde han just det, och jag satt av efter ett varv på ridbanan med tårar i ögonen. Vissa dagar dansar vi och andra är han helt avstängd, omöjlig att nå.

Lev väl, och framförallt rid väl