Alla dessa underbara hästar!

Tänk, jag tror jag är allvarligt hästberoende. Alla dessa underbara, fantastiska hästar, jag skulle kunna ha dom allihop! Dom lockar och drar i mig, jag känner hur det skulle vara att dansa med dom. Tänk om dygnet hade dubbelt så många timmar för mig och pengar inte existerade, då skulle vi dansa och dansa, jag skulle låta mig bäras iväg in i deras värld deras alldeles egna värld som är speciell och unik för varje ny häst. Glädjen att lära känna en ny häst, den är berusande och starkt beroendeframkallande. Det värsta är att jag inte kan sälja hästar. Det innebär ett dilemma som nu resulterat i att mitt stall är absolut knökfullt... Och ändå så fortsätter dom att dyka upp, dessa fantastiska hästar som lockar och pockar, denna vilda längtan..

Vikten av Balans

Saker i livet går ofta i perioder, jag kan nästan se det som teman i livet som dyker upp, tar fokus och mycket plats en stund för att sedan lägga sig till ro, ofta med en hel del insikter i släptåg.
Nu en period har det varit flera människor i min omgivning - vänner, bekanta eller flyktiga kontakter - som av olika anledningar valt att sluta med hästar. Det får mig att fundera på just vikten av balans - i det här fallet i livet. Jag tror verkligen att balans är livsviktigt, balans i allt vi gör. Lika mycket som vi behöver ljuset, så behöver vi mörkret, lika mycket som vi behöver arbeta och stimuleras, så behöver vi vila och återhämtning.
Jag tror att det om något blir ännu viktigare när man håller på med hästar. Hästar tar helt vansinnigt mycket tid, engagemang, pengar och energi. Det gör dom, och just därför tror jag att det är så viktigt att vi som valt att vara med dom tänker på att upprätthålla balansen. Annars blir vi brända, kanske till och med utbrända.
Jag kommer att tänka på en elev och bekant som ringde till mig en lördag, mitt på dagen, för några år sedan och frågade som man ofta gör om jag hade tid och vad jag gjorde. När jag svarade att jag och min sambo låg i sängen och spelade tv-spel och slappade så blev hon väldigt förvånad, nästan lite chockad och utbrast något i stil med "Va, kan sådana som du (instruktör och med så många hästar) spela tv-spel? Är inte du ute med hästarna jämnt?" Jag tyckte det där var väldigt lustigt, det är väl klart att jag kan göra andra saker än att vara med hästarna och att jag kan spendera en hel dag med att bara umgås med min sambo. Samtidigt så tror jag att det ligger något väldigt viktigt i det där. Hade jag inte hittat någon balans, utan lagt varje vaken minut på hästarna så hade jag kanske stått här utan sambo och utan att kunna känna den rena glädjen som det är för mig att rida och att umgås med mina hästar. Så, jag är oerhört rädd om min och min sambos tid tillsammans, jag kan ställa in hästarna tidigt på eftermiddagen på helgen för att kunna duscha av mig hästlukten som annars alltid är med och ha en hästfri kväll med min sambo eller med vänner, jag vårdar även mina andra lite mindre intressen, ger mig själv tid att slappna av emellanåt. Känns det jobbigt att gå ut och rida så avstår jag hellre. Jag låter det aldrig någonsin bli ett tvång att rida. Det tror jag är oerhört viktigt - det dåliga samvetet som många har när de inte ridit så mycket som de tycker att de "borde" är nog den snabbaste vägen till att döda glädjen. Har inte du kul, så har inte din häst det heller och då är det ju totalt meningslöst.
Så jag hoppas verkligen att ni är rädda om er själva, era hästar och er glädje och motivation, för när allt kommer omkring så får vi ju så oerhört mycket tillbaka av våra hästar också. Det är nog egentligen vår egen inställning, våra egna krav som många gånger är det som gör det jobbigt för oss. Vi måste hitta balansen.

Min perfektionist

Att rida min perfektionist, det är inte lätt det. Han kräver total koncentration, absolut fokus och perfekt balans. Korrekt tajming och perfekt avvägda hjälper. Att rida honom är att befinna sig helt och hållet i nuet, glömma allting annat och bara reagera på flödet, följa med i forsen vart än den bär dig. Tappar du fokus en bråkdel av sekund så är du hopplöst efter, helt borta ur leken och då kan du se dig om i stjärnorna efter något som inte mest påminner om en ridskoleponny som är stel som en pinne och stretar emot allt du gör. Han förlåter inget, ser inte mellan fingrarna med minsta millimeter fel. Gör rätt, eller glöm det.
Jag har haft elever på honom som inte förstått att det är hos dom problemet ligger, som tror att dom kan ge en hjälp lite hafsigt i fel mikroögonblick och förvänta sig en reaktion. Sådana tenderar att tro att dom bara kan ge en hjälp med större styrka, dra mer i tyglarna och att dom då skulle få den reaktion dom väntar sig. Inget kunde vara mer fel. Gör rätt, eller glöm det.

Men när du är med i flödet, när du följer forsen, när du gör absolut rätt. Då finns det ingenting liknande, då får du uppleva något som inte går att beskriva med ord. På hängande tyglar, i absolut stillhet får du åka med i den vilda forsen, du får sjunka in i hans hela varelse och bäras i väg till himlen.

Mitt i ridningen..

Hemligheten i dansen ligger i rytmen i övergångarna. Att med total behärskning såväl kroppslig som mental glida in och ur piaff, fram och tillbaka mellan trav och piaff och upp till trav igen, att i perfekt harmoni och samspel förvandla en öppna till en sluta och tillbaka igen. Att omärkligt växla mellan piaff och skolgalopp, att glida från full bärkraft på stället till fullt påskjut framåt och i perfekt balans tillbaka till energi på stället. Däri ligger dansen, däri ligger ridkonstens hemlighet.

Kung Bores återkomst...

Så har då Kung Bore återvänt, vintern slår till med ett sista slag och gömmer bort alla spår av våren. Mer än två decimeter ny, lätt snö har lagt sig som ett tjockt täcke över allting. Tänk hur snabbt man glömmer, jag hade redan förträngt hur jobbigt det är att köra ut kärran med hö till hagarna när man måste pulsa fram i djupsnö och samtidigt dra kärran efter sig eftersom det absolut inte går att styra den i snön. Och hur lång tid det tar att lägga på täcken på alla sju hästar och hur mycket jag önskar att jag kunde fixa ny snabbspännen på täckena istället för att behöva stå och böka med remmarna. För att inte tala om hur jag ska orka få ut dyngkärran till dyngstacken innan P hunnit hem och plogat. Någon vecka av sol och föraningar om våren, så har redan allt det där försvunnit puts väck från minnet och det blir väl aldrig vinter igen? Jaja, det finns ju värre problem.
Så idag blir ridningen inställd, jag vill inte trampa ihop snön på ridbanan innan den skottas. Istället ska jag nog ägna lite tid åt ett av mina andra stora intressen, renovering och byggnadsvård. Man skulle kanske kunna tro att det borde räcka med sju hästar, jobb och undervisande men jag kan liksom omöjligt sitta still och jag älskar att göra saker med händerna och bygga upp något som finns kvar. Ridning är liksom en flyktig konst, den uppstår i ögonblicket och är lika snabbt borta. När jag sitter av så är det bara minnet hos mig och min häst som berättar om vad som vi skapat. När man bygger och renoverar så är det något väldigt beständigt, det finns kvar och kanske kan det finnas kvar i generationer framåt.
Ett av mina pågående projekt är att klä om ett par fåtöljer som vi fått ärva. Tyget jag använder kommer från min mormor, så det är återvinning på hög nivå. :-)





Vi har precis renoverat vardagsrummet nere, och våran Gubbe har hittat en ny favoritplats. Jag brukar säga att han är en prydnadskatt, han ligger där så ofta att det nästan ser tomt ut om han inte gör det..


Nu har vi börjat på det som ska bli ett nytt vardagsrum på övervåningen. Det har varit ett gammalt kök från den tiden då två generationer bodde här på gården. Det vanliga var att föräldrarna flyttade upp på övervåningen när de började bli gamla. Någon har börjat riva ut det gamla köket, men inte kommit så långt, så det är verkligen mycket jobb däruppe. Än så länge har vi mest bara hunnit plocka ur, riva bort köksskåpar och vedspis (den ska sparas, men inte sitta i vardagsrummet), putsat om murstocken och ångat bort tapetrester. Det ser mest hemskt ut, men det kommer att bli kanon. Så dagen kommer nog att ägnas åt slipning, kvistlackning av det nya locktaket och att sätta upp tre nya masonitskivor på timmerväggen där vi fick lova att riva bort de gamla. Det är att ha roligt för mig! :-)

Skolskritt

Ibland önskar jag att jag hade med mig papper och penna när jag rider, så jag kunnat skriva ned det jag kommer på på en gång. Det är liksom en ögonblickets insikt, som bäst förstås och beskrivs på hästryggen. Jag vet att Ewa nån gång hade för vana att ha på sig en sån där liten grej som man kan tala in i och som spelar in. Fickminne eller vad det heter. Det kanske inte vore en så dum ide.
I alla fall, det jag kom att tänka på idag handlade om att utbilda hästar. Det viktiga är inte att hästen kan göra exakt den rörelse man ber om, om det så är en öppna, sluta, skolskritt eller galoppiruett. Det viktiga är att den som utbildar känner vad som behöver läggas till i pusslet för att stärka hästen. Vi kan ta skolskritten som exempel. Skolskritten är något som växer fram hos hästen om man vet vilka bitar som behövs och vilka bitar just den hästen behöver.
Hos någon kan det vara problem med det jämna påskjutet, det vill säga bakbenens förmåga att ta tag mot marken och trycka ifrån istället för att bara pendla med benen, hos någon annan kan det vara förmågan att aktivera en specifik muskel, till exempel ländmuskulaturen, hos någon annan kan det vara en mental grej, hästen behöver känna stolthet innan han klarar av att göra en sådan rörelse eftersom dessa rörelser väldigt starkt hänger ihop med det känslomässiga planet. En fjärde kan behöva mer lek och energi, medan en femte kan behöva få känna sig fram i lugn och ro och sakta närma sig samling via skolorna. Ibland kan det vara så att jag måste jobba med en sak som för den okunnige inte alls ser ut att hänga ihop med skolskritten. Om man har en halvdan skolskritt så kan det vara så att jag känner att hästen till exempel inte tar i med sitt vänstra bakben på rätt sätt och då måste jag jobba med det. Då kan det för en stund se ut som att vi kommer längre ifrån arbetet med skolskritten och det kan rent av se sämre ut, medan hästen letar efter vad han ska göra och hur han ska kunna göra det jag ber om. Då gäller det att komma ihåg just det, det viktiga är inte att hästen gör just skolskritten, det viktiga är att vi jobbar med de bitar som just den hästen behöver för att komma vidare.
Det är också viktigt att komma ihåg att verkligen ge hästen tid att leta efter hur han ska göra det vi ber om. Jag jobbar med otroliga precisionskrav och ofta får jag jobba med att hästen ska hitta ett nytt sätt att använda sin kropp på för att kunna utföra det jag vill. Testa själv att försöka ändra vilket ben du skjuter mest med, vilket håll du helst går böjd åt, vilken höft du helst sjunker ned med och vilken du helst håller upp - det tar tid! Du kanske inte ens tänkt på hur du själv står och går? Det är många som inte har det, och det är fascinerande att se hur många som får stora problem med att hålla balansen, eller att överhuvudtaget röra sig när jag går in och jobbar med deras kroppar på samma sätt som jag jobbar med hästarna. Det är faktiskt en sån där övning som jag brukar göra med mina elever, den är väldigt nyttig.
Jaja, kanske ska jag leta upp ett litet block som får plats i fickan. Det är så oerhört mycket svårare att beskriva ögonblickets insikt i efterhand, insikten dyker ofta upp som en oerhört träffande formulering, glasklar och pricksäker.

Håriga karlar och ludna damer...

Nu är det vår i luften! Hästarna fäller hår för fullt och jag ryktar nog lös nästan en halv skottkärra med hår varje dag. Kattdamerna och herrarna fäller en hel del hår dom med för den delen. Slutsatsen är alltså att det är hår överallt. Verkligen överallt.
Gruset på ridbanan börjar titta fram och jag bara måste leta upp dom få fläckarna med bart grus och gå lite på det bara för att få höra det där ljudet. Ljudet av knastrande grus under fötterna. Och så droppar och rasar det från taken för fullt. Ljuset har återvänt och solen värmer och fåglarna kvittrar. Nu är en underbar tid att leva!

Att umgås med hästar...

Jag har just pratat länge med en kär vän och som vanligt kommer vi in på väldigt djupa funderingar, hon och jag. Så nu sitter jag här och lyssnar på Raubtier och låter tankarna fortsätta komma ut.
Att umgås med hästar är själsdanande i allra högsta grad. Det krävs stort mod, själsstyrka, djup beslutsamhet och samtidigt en oerhörd känslighet, förmåga att vara lyhörd och inkännande, och den allra djupaste kärlek och respekt för andra varelser. Det är en balansgång att sammanföra alla dessa egenskaper och tyvärr så syns det alltför ofta människor som blandar ihop dessa inre kvalitéer med yttre maktmedel och tror att dom kan tillförskansa sig något slags "ledarskap" över dessa fria själar med hjälp av en brutal behandling. Det är en milsvid skillnad på att kuva en häst och på att ingå ett samarbete som för båda parter framåt och som ger båda lika mycket glädje.
Olika hästar kräver olika mycket av sina människor, men alla vill de se mod och beslutsamhet i sin människa. Tänk själv vilka människor du känner tillit till, det är dom som besitter en inre styrka kombinerat med känslighet.
Det som fascinerar mig så mycket med hästar är just deras förmåga att se igenom alla föreställningar och se sanningen därbakom, ofta långt innan jag kan se den. Du kan meditera hur mycket du vill och jobba med personlig utveckling och så vidare, men inför en häst så visar det sig vilka inre kvalitéer du verkligen besitter.



Texten jag lyssnar på just nu:
"Du tror att du kan regera elden med tvång
Tills dess att den bränner dig svårt"
Passande.