Ur mitt block...

Jag sitter och bläddrar lite i mina gamla block, jag har många sådana fulltecknade och jag sparar dom allihop. Där har jag under många år skrivit ned tankar och erfarenheter, frågeställningar som det ibland tagit år att hitta svar på och insikter som förändrat min värld. Just idag slog jag upp den här sidan:

"Hästar är väldigt känsliga för energier, och om vi inte lär oss att acceptera, förstå och använda oss av detta så kommer vi aldrig att komma särskilt långt i vår relation och samarbete med dom.
Just därför är mentala bilder väldigt viktiga. Vad har du för bild i ditt huvud när du rider? När du ber hästen om något?
Ibland funderar jag på om jag rider med bara tankens makt... Jag bara byter känsla i kroppen, ändrar min inre bild och så följer hästen in i den nya rörelsen.
Fokus är det man rider med.
Signalerna vi sänder ut är kanske inte det vi tror att dom är och det är därför det är så viktigt att fokusera på tankarna så att vi kan använda dom istället för att låta dom löpa amok och ta kontroll. Hästar är väldigt känsliga för signaler från oss, signaler som kan vara så subtila, så små att ingen annan människa skulle märka dom och våra outtalade intentioner kommer att påverka en hästs beteende och humör."

Och så ett citat ur Emelie Cajsdotters bok, som jag också skrivit ned för att det är så underbart:
"Kanske är det så att brunnen är bottenlös, att himlen är oändlig och att vi bara förnimmer en bråkdel av verkligheten. Varje svar vi finner visar oss kanske bara fler möjligheter. Hur djupt vi än söker når vi aldrig oceanens botten. Det gör inte sökandet mindre intressant. Men kanske är det vägen som är det viktiga, inte målet."

Olika väsen....

Ett kort litet inlägg medan jag väntar på hemleverans av pizza så här på fredagkvällen. En härlig beskrivning av Enhörningen. :-)

"Enhörningen är troligen det mest mystiska av alla legenddjur. Vita som snö och rena som änglar är de symbolen för godhet. De är också fruktade för sin förmåga att slåss mot det onda. En enhörning ser ut som en högrest vit hingst, med ett spiralvridet gyllene horn mitt i pannan. Hovarna är även de svagt gyllene. Tänderna är vita och perfekta.Enhörningar är fruktansvärt stolta och mycket skygga. De är enstöriga och undviker att komma nära människor och andra intelligenta varelser. Våldsamma varelser och varelser som är skapade av makter som är fiender till Moder Jord är enhörningarnas dödsfiender, och enhörningar anfaller dessa med ett dödsföraktande raseri om de kommer i närheten. Om den förföljs av vänligt sinnade varelser flyr den så länge den kan. Bara om den trängs in i ett hörn anfaller den. Endast om en godhjärtad, ren och oskuldsfull jungfru närmar sig finns möjligheten att den låter henne komma i närheten. Det kan i så fall även hända att den låter sig charmas av henne, och förblir hennes tjänare och riddjur, så länge som hon förblir ren och godhjärtad, och inte låter en man komma henne in på livet.Enhörningar är immuna mot alla gifter. Om en enhörning vidrör en vänligt inställd varelse med sitt horn läker beröringen. Den upptäcker också telepatiskt alla varelser som är fientligt inställda mot den och dess härskarinna. Enhörningar är intelligenta och kommunicerar telepatiskt med sina vänner på upp till 100 meters avstånd."

(Från sidan http://web.comhem.se/~u69388934/Olikavasens1.htm)

Synen på människan

Jag och min andra hälft har i mångt och mycket samma syn på människor och vi ser på andra människor med stor respekt och hänsyn, men i ett grundläggande hänseende så har vi helt motsatt syn på det hela. Jag tror nämligen på människans inneboende godhet. Den kanske inte alltid visar sig och får komma fram men jag tror ändå på att djupt därinne så finns det en godhet hos alla. Hos en del väldigt djupt inne visserligen, men ändå. Min kära halva utgår istället från att den stora massan har låtit själviskheten ta över och att det finns ett fåtal undantag som man ska vara väldigt rädd om. Vi hamnar faktiskt rätt ofta i diskussioner om det här, men trots att jag ibland kan vara väldigt nedslagen över hur världen ser ut och hur människor beter sig så håller jag ändå fast vid min övertygelse om den där godheten som finns någonstans. Jag anser snarare att det är ett val som människan gör, om man ska låta det rätta och goda styra eller om man ska låta ondskan ta över.
En film som vi satt och såg på igår kväll fick mig återigen att fundera över det där, över hur många som låter maktlystnad, själviskhet och rent ut sagt ondskan styra. Att finna nöje i att ta ihjäl ett försvarslöst djur, bara för att man kan. Sådana scener kan få mig väldigt nedslagen och nära gråt. Jag tycker om människor, men bara de tänkande kännande människorna. Den andra sorten vill jag helst inte veta av alls.

En låt som kan få mitt hjärta att brista och som jag nästan aldrig kan höra utan att fälla tårar är Sabatons "The Final Solution". Den handlar om andra världskriget och hur människan gav in för ondskan. Att inte göra något alls, att ställa sig bredvid och se på när ondskan får regera, det är lika illa som de som faktiskt utför handlingen.
Jag måste nästan lägga in texten här, för det den beskriver är så fruktansvärt så det får aldrig glömmas. Vi får aldrig glömma vad det kan leda till om vi väljer att inte reagera, att inte stå upp för det som rätt. Om vi väljer att ge efter för ondskan.

Country in depression
Nation in despair
One man seeking reasons everywhere
Growing hate and anger
The Führers orders were precise
Who was to be blamed and pay the price

Wicked propaganda turning neighbors into foes
Soldiers of the third Reich searching homes
And then their former friends are watching
As they are round up one by one
Times of prosecutions has begun

Ever since it started on Crystal night of 38
When liberty died and truth was denied
Sent away on trains on a one way trip to hell
Enter the gates
Auschwitz awaits

When freedom burns
The final solution
Dreams fade away and all hope turns to dust
When millions burn
The curtain has fallen
Lost to the world as they perish in flames

Men så finns det även ljusglimtar i vår historia. För någon vecka sedan gick det en dokumentär om Finska Vinterkriget på tvn. För mig var det väldigt känslosamt att se den, dels av sorg över människans förmåga till grymhet men också för att just finska vinterkriget visar att det finns hopp om människan vägrar ge efter för ondskan. När den stora massan bestämmer sig för att säga ifrån och inte ge vika så kan underverk ske. Dom vann sin frihet med deras rena vilja och de offer hela det finska folket gjorde gemensamt kan vi nog egentligen knappt förstå vidden av. För mig så ställer sig håret på armarna när jag tänker på vad dom faktiskt gjorde.
Och just det illustrerar nog min syn på människans natur väldigt bra - vi kan flytta berg och vi kan förändra världen om vi vill, om vi alltid kämpar för det goda så kan vi faktiskt skapa en bättre värld. Det är min fasta övertygelse.