Intressant vecka..

 Förra fredagen var jag äntligen till sjukgymnasten för att få lite hjälp med min rygg. Jag är så väldigt glad att vi faktiskt har en riktigt duktig och kunnig sjukgymnast här. Och då upptäcker jag en för mig oerhört intressant sak - jag har blivit sned i ryggen! Väldigt sned, så där sned att jag begriper inte hur jag har kunnat undgå att se det på mig själv. Hade någon kommit och skulle rida för mig och sett ut så där så hade det ju varit det första jag la märke till, men jag antar att man blir lite "hemmablind" när det gäller sin egen kropp. Det förklarar en hel del hur det har känts i ryggen för mig nu på slutet. Jag ser verkligen ut som en ostkrok, hela vägen från höfterna och upp till axlarna... Jösses! var väl min tanke ungefär när jag tittade i spegeln själv.
 Hur som haver, jag fick lite hjälp där och några övningar med mig hem att jobba vidare med. Och sen har jag haft den mest intressanta veckan på länge. Jag kommer ihåg vad jag har stått och sagt till elever om att stå och titta på sig själv i spegeln för att hitta åt rätt muskelgrupper och att gå mot en spegel för att se hur man rör sig. Nu har jag ju själv fått följa mina egna instruktioner... :-) Det är så spännande hur kroppen fungerar, hur snett kan bli normen och rakt kan vara så svårt att hitta och kännas så fel. Jag fick stå bra länge framför spegeln och testa mig fram vilka muskler jag behövde använda för att klara av att räta upp ryggen och sen dessutom komma ihåg det när jag gick ifrån spegeln.
 Många gånger har jag fått gå tillbaka till spegeln och kolla av mig igen, från början var jag nästan varje gång sned igen även fast det kändes som att jag var rak. Men trägen vinner, till slut klarade jag av att börja omprogrammera kroppen till en mer korrekt uppfattning av vad som är rakt och vad som är snett. Sen kommer då nästa steg, det är att kunna börja gå rakt och symmetriskt. Jag har gått och känt efter hur jag håller ryggen, hur jag placerar höfterna, vilken fot jag trycker ifrån mer med, var jag spänner eller låser mig och så vidare. Och sen slutligen, hur kroppen beter sig till häst.
 Jag försöker ju alltid se det positiva i allt som händer, så jag tänker att dom här erfarenheterna är bra att ha med sig. Jag brukar ju jobba väldigt mycket med ryttarens egen sits och därmed den egna kroppen och dess rörelsemönster, och nu har jag ju själv fått uppleva hur det känns när den egna kroppen inte riktigt fungerar och gör som man säger. Alltihop har gjort mig ännu mer säker på hur bra mina gå-övningar som jag har börjat köra med alla elever är. Jag är nämligen fullständigt övertygad om att kan du inte placera dig och röra dig rakt, och i dom olika övningar som öppna och sluta till exempel, på egen hand så kommer det att bli ännu mycket svårare när du sitter på hästen att placera kroppen rätt.

Nu ska vi se...

Nu ska vi se om jag hinner få till ett kort inlägg innan lille sonen vaknar. Jag har så många tankar som jag vill få ut på pränt nu. När jag sätter mig ner och formulerar mina tankar i skrift så får jag mer struktur på dom och kan utveckla dom mer. När jag inte riktigt har tid att skriva så brukar en kär vän få agera bollplank istället, jag behöver få uttrycka mig, verbalt eller skriftligt för att få någon ordning. Hela min kropp går sönder om jag inte rider i princip varje dag och nu har jag ignorerat mig själv för länge för att lägga energin på lille sonen och den omfattande renovering vi håller på med just nu. Men nu räcker det. Nu tänker jag ta mig den tid jag behöver med hästarna för att må bra själv. Jag vet bara hur det fungerar för mig själv, men ridning är den absolut bästa sjukgymnastiken som finns för min rygg och nacke som jag skadade i en bilolycka för många år sen. Dessutom har jag nu haft väldigt stora problem med mitt bäcken sen foglossningarna jag fick under graviditeten. Det är ju så att man kan bryta ihop ibland, skadad rygg, nacke och bäcken... Jihaa.. Men jag vet att om jag tar hand om mig själv så går det till sig. Dom mjuka rörelserna hos den starka, skolade hästen är bland det bästa som finns för mig. Jag får hjälp att aktivera och slappna av i dom stela, stumma musklerna som annars har så lätt att bara låsa sig och börja krampa. När jag är som sämst är det bara skolskritt och piaff jag klarar av, den samlade galoppen när jag är lite bättre och samlad trav och skritt på lång tyglar går bara när jag är ganska bra. En obalanserad eller stötig häst går som ni kanske förstår bort tills jag har blivit betydligt bättre. Som tur är förstår mina hästar när jag behöver den allra mildaste behandling och när jag behöver få bara sitta på deras ryggar i den gungande, mjuka, välgörande rytmiska gången.

Det var en sådan sak som fascinerade mig väldigt när jag var gravid. Mina hästar som i ärlighetens namn kan vara ganska vilda emellanåt och framförallt när dom vill in på kvällarna, det var som att dom förstod att jag inte klarade av så mycket under dom sista månaderna. Dom var så försiktiga och väntade tålmodigt, dom gick där med små små myrsteg när jag inte klarade av att gå snabbare på grund av foglossningarna och var så försiktiga runt min mage även fast dom i vanliga fall kan slänga med huvudet och vara ganska burdusa emellanåt. När Liam var född och min kropp började återhämta sig så återgick dom däremot till sina vanliga takter. :-) Men det gör mig ingenting, dom vet när jag behöver att dom är försiktiga med mig och när jag klarar av att dom är så vilda och fria som dom är. Det jag vill säga är att det är skillnad på att be om något för att du behöver det eller för att bevisa att du kan förmå någon att göra något. I ena fallet handlar det om ömsesidig respekt och omtanke och i det andra fallet handlar det om kontrollbehov och maktutövande.

En tanke...

Jag får alltid många tankar och insikter när jag sitter på mina hästar, kanske är det en sammanlänkning som får dessa insikter att uppstå? En sammanlänkning med hästen och att därigenom få ta del av deras sammanlänkning med naturen runt omkring och inom oss?
 Tanken för dagen handlade om skolning. Vad är ditt syfte med skolningen? Är det lydnad eller kommunikation? Svaret är helt avgörande för resultatet av skolningen.

Förändringarnas vind

Ja, här har förändringarnas vind blåst ett tag nu. Tänk, min lilla son har hunnit bli sju månader nu och sitter här i mitt knä medan jag tänkte försöka få till ett inlägg. Sju hästar på gården har blivit fyra och draken i skogen har flyttat till södern. Det har varit en lång process för mig som lett fram till dessa beslut, en process som faktiskt har sin början för tre år sedan på en mycket speciell gård i mötet med en mycket speciell person. I det korta mötet startade något som jag då inte hade en aning om vart det skulle leda. Det är underligt hur saker fungerar ibland, det här är något jag inte riktigt kan förklara, det bara är så att vissa personer är sådana, startare av processer. Det må vara en klyscha, men det är spännande att leva och se vart livet tar en. Ett har jag då lärt mig, och det är att aldrig vara säker på något och aldrig säga aldrig.
 Av någon anledning har trädet bok kommit att representera början på den processen och kanske är det därför jag har väldigt starka känslor för bokar. Tänk om man hade fått bo vid en bokskog...

Där är magin så stark att man nästan kan ta på den..