torsdag 18 oktober 2012

Nu ska vi se...

Nu ska vi se om jag hinner få till ett kort inlägg innan lille sonen vaknar. Jag har så många tankar som jag vill få ut på pränt nu. När jag sätter mig ner och formulerar mina tankar i skrift så får jag mer struktur på dom och kan utveckla dom mer. När jag inte riktigt har tid att skriva så brukar en kär vän få agera bollplank istället, jag behöver få uttrycka mig, verbalt eller skriftligt för att få någon ordning. Hela min kropp går sönder om jag inte rider i princip varje dag och nu har jag ignorerat mig själv för länge för att lägga energin på lille sonen och den omfattande renovering vi håller på med just nu. Men nu räcker det. Nu tänker jag ta mig den tid jag behöver med hästarna för att må bra själv. Jag vet bara hur det fungerar för mig själv, men ridning är den absolut bästa sjukgymnastiken som finns för min rygg och nacke som jag skadade i en bilolycka för många år sen. Dessutom har jag nu haft väldigt stora problem med mitt bäcken sen foglossningarna jag fick under graviditeten. Det är ju så att man kan bryta ihop ibland, skadad rygg, nacke och bäcken... Jihaa.. Men jag vet att om jag tar hand om mig själv så går det till sig. Dom mjuka rörelserna hos den starka, skolade hästen är bland det bästa som finns för mig. Jag får hjälp att aktivera och slappna av i dom stela, stumma musklerna som annars har så lätt att bara låsa sig och börja krampa. När jag är som sämst är det bara skolskritt och piaff jag klarar av, den samlade galoppen när jag är lite bättre och samlad trav och skritt på lång tyglar går bara när jag är ganska bra. En obalanserad eller stötig häst går som ni kanske förstår bort tills jag har blivit betydligt bättre. Som tur är förstår mina hästar när jag behöver den allra mildaste behandling och när jag behöver få bara sitta på deras ryggar i den gungande, mjuka, välgörande rytmiska gången.
Det var en sådan sak som fascinerade mig väldigt när jag var gravid. Mina hästar som i ärlighetens namn kan vara ganska vilda emellanåt och framförallt när dom vill in på kvällarna, det var som att dom förstod att jag inte klarade av så mycket under dom sista månaderna. Dom var så försiktiga och väntade tålmodigt, dom gick där med små små myrsteg när jag inte klarade av att gå snabbare på grund av foglossningarna och var så försiktiga runt min mage även fast dom i vanliga fall kan slänga med huvudet och vara ganska burdusa emellanåt. När Liam var född och min kropp började återhämta sig så återgick dom däremot till sina vanliga takter. :-) Men det gör mig ingenting, dom vet när jag behöver att dom är försiktiga med mig och när jag klarar av att dom är så vilda och fria som dom är. Det jag vill säga är att det är skillnad på att be om något för att du behöver det eller för att bevisa att du kan förmå någon att göra något. I ena fallet handlar det om ömsesidig respekt och omtanke och i det andra fallet handlar det om kontrollbehov och maktutövande.