Intressant vecka..

 Förra fredagen var jag äntligen till sjukgymnasten för att få lite hjälp med min rygg. Jag är så väldigt glad att vi faktiskt har en riktigt duktig och kunnig sjukgymnast här. Och då upptäcker jag en för mig oerhört intressant sak - jag har blivit sned i ryggen! Väldigt sned, så där sned att jag begriper inte hur jag har kunnat undgå att se det på mig själv. Hade någon kommit och skulle rida för mig och sett ut så där så hade det ju varit det första jag la märke till, men jag antar att man blir lite "hemmablind" när det gäller sin egen kropp. Det förklarar en hel del hur det har känts i ryggen för mig nu på slutet. Jag ser verkligen ut som en ostkrok, hela vägen från höfterna och upp till axlarna... Jösses! var väl min tanke ungefär när jag tittade i spegeln själv.
 Hur som haver, jag fick lite hjälp där och några övningar med mig hem att jobba vidare med. Och sen har jag haft den mest intressanta veckan på länge. Jag kommer ihåg vad jag har stått och sagt till elever om att stå och titta på sig själv i spegeln för att hitta åt rätt muskelgrupper och att gå mot en spegel för att se hur man rör sig. Nu har jag ju själv fått följa mina egna instruktioner... :-) Det är så spännande hur kroppen fungerar, hur snett kan bli normen och rakt kan vara så svårt att hitta och kännas så fel. Jag fick stå bra länge framför spegeln och testa mig fram vilka muskler jag behövde använda för att klara av att räta upp ryggen och sen dessutom komma ihåg det när jag gick ifrån spegeln.
 Många gånger har jag fått gå tillbaka till spegeln och kolla av mig igen, från början var jag nästan varje gång sned igen även fast det kändes som att jag var rak. Men trägen vinner, till slut klarade jag av att börja omprogrammera kroppen till en mer korrekt uppfattning av vad som är rakt och vad som är snett. Sen kommer då nästa steg, det är att kunna börja gå rakt och symmetriskt. Jag har gått och känt efter hur jag håller ryggen, hur jag placerar höfterna, vilken fot jag trycker ifrån mer med, var jag spänner eller låser mig och så vidare. Och sen slutligen, hur kroppen beter sig till häst.
 Jag försöker ju alltid se det positiva i allt som händer, så jag tänker att dom här erfarenheterna är bra att ha med sig. Jag brukar ju jobba väldigt mycket med ryttarens egen sits och därmed den egna kroppen och dess rörelsemönster, och nu har jag ju själv fått uppleva hur det känns när den egna kroppen inte riktigt fungerar och gör som man säger. Alltihop har gjort mig ännu mer säker på hur bra mina gå-övningar som jag har börjat köra med alla elever är. Jag är nämligen fullständigt övertygad om att kan du inte placera dig och röra dig rakt, och i dom olika övningar som öppna och sluta till exempel, på egen hand så kommer det att bli ännu mycket svårare när du sitter på hästen att placera kroppen rätt.

Nu ska vi se...

Nu ska vi se om jag hinner få till ett kort inlägg innan lille sonen vaknar. Jag har så många tankar som jag vill få ut på pränt nu. När jag sätter mig ner och formulerar mina tankar i skrift så får jag mer struktur på dom och kan utveckla dom mer. När jag inte riktigt har tid att skriva så brukar en kär vän få agera bollplank istället, jag behöver få uttrycka mig, verbalt eller skriftligt för att få någon ordning. Hela min kropp går sönder om jag inte rider i princip varje dag och nu har jag ignorerat mig själv för länge för att lägga energin på lille sonen och den omfattande renovering vi håller på med just nu. Men nu räcker det. Nu tänker jag ta mig den tid jag behöver med hästarna för att må bra själv. Jag vet bara hur det fungerar för mig själv, men ridning är den absolut bästa sjukgymnastiken som finns för min rygg och nacke som jag skadade i en bilolycka för många år sen. Dessutom har jag nu haft väldigt stora problem med mitt bäcken sen foglossningarna jag fick under graviditeten. Det är ju så att man kan bryta ihop ibland, skadad rygg, nacke och bäcken... Jihaa.. Men jag vet att om jag tar hand om mig själv så går det till sig. Dom mjuka rörelserna hos den starka, skolade hästen är bland det bästa som finns för mig. Jag får hjälp att aktivera och slappna av i dom stela, stumma musklerna som annars har så lätt att bara låsa sig och börja krampa. När jag är som sämst är det bara skolskritt och piaff jag klarar av, den samlade galoppen när jag är lite bättre och samlad trav och skritt på lång tyglar går bara när jag är ganska bra. En obalanserad eller stötig häst går som ni kanske förstår bort tills jag har blivit betydligt bättre. Som tur är förstår mina hästar när jag behöver den allra mildaste behandling och när jag behöver få bara sitta på deras ryggar i den gungande, mjuka, välgörande rytmiska gången.

Det var en sådan sak som fascinerade mig väldigt när jag var gravid. Mina hästar som i ärlighetens namn kan vara ganska vilda emellanåt och framförallt när dom vill in på kvällarna, det var som att dom förstod att jag inte klarade av så mycket under dom sista månaderna. Dom var så försiktiga och väntade tålmodigt, dom gick där med små små myrsteg när jag inte klarade av att gå snabbare på grund av foglossningarna och var så försiktiga runt min mage även fast dom i vanliga fall kan slänga med huvudet och vara ganska burdusa emellanåt. När Liam var född och min kropp började återhämta sig så återgick dom däremot till sina vanliga takter. :-) Men det gör mig ingenting, dom vet när jag behöver att dom är försiktiga med mig och när jag klarar av att dom är så vilda och fria som dom är. Det jag vill säga är att det är skillnad på att be om något för att du behöver det eller för att bevisa att du kan förmå någon att göra något. I ena fallet handlar det om ömsesidig respekt och omtanke och i det andra fallet handlar det om kontrollbehov och maktutövande.

En tanke...

Jag får alltid många tankar och insikter när jag sitter på mina hästar, kanske är det en sammanlänkning som får dessa insikter att uppstå? En sammanlänkning med hästen och att därigenom få ta del av deras sammanlänkning med naturen runt omkring och inom oss?
 Tanken för dagen handlade om skolning. Vad är ditt syfte med skolningen? Är det lydnad eller kommunikation? Svaret är helt avgörande för resultatet av skolningen.

Förändringarnas vind

Ja, här har förändringarnas vind blåst ett tag nu. Tänk, min lilla son har hunnit bli sju månader nu och sitter här i mitt knä medan jag tänkte försöka få till ett inlägg. Sju hästar på gården har blivit fyra och draken i skogen har flyttat till södern. Det har varit en lång process för mig som lett fram till dessa beslut, en process som faktiskt har sin början för tre år sedan på en mycket speciell gård i mötet med en mycket speciell person. I det korta mötet startade något som jag då inte hade en aning om vart det skulle leda. Det är underligt hur saker fungerar ibland, det här är något jag inte riktigt kan förklara, det bara är så att vissa personer är sådana, startare av processer. Det må vara en klyscha, men det är spännande att leva och se vart livet tar en. Ett har jag då lärt mig, och det är att aldrig vara säker på något och aldrig säga aldrig.
 Av någon anledning har trädet bok kommit att representera början på den processen och kanske är det därför jag har väldigt starka känslor för bokar. Tänk om man hade fått bo vid en bokskog...

Där är magin så stark att man nästan kan ta på den..

Första vinterdagen

Ja, gott folk, enligt Bondepraktikan är det faktiskt den första vinterdagen idag och nu har hästarna fått flytta upp till sina vinterhagar från betet och börjat sova inne igen. Dom har haft en ovanligt lång härlig betessäsong i år, det är nu sex månader sen dom fick bli utehästar. Jag kommer ihåg april som var ovanligt varm och solig, helt underbart väder var det och inga insekter hade vaknat till liv ännu så hästarna fick börja sova ute redan då. Och stora betet nere på änget som vi kallar det har nu efter flera års slit med att röja sly och öppna upp den totalt igenvuxna marken blivit en helt underbar hage. Varierad terräng med både skog, raviner, öppna ängar, gläntor och björkängar där gräset växer under de glesa träden. Där nere har dom verkligen trivts, hästarna. Och jag också för den delen, sommarkvällar som varit nästan magiska när jag gått omkring därinne i denna vackra natur och letat efter hästflocken för att kolla till dom och säga godnatt.
Vi har drömmar som eventuellt kan gå i uppfyllelse snart om att få köpa mer mark som angränsar precis till gården. Det är också totalt igenslyad betesmark, men som med några års hårt jobb kan bli ett lika vackert naturbete. Går allt som jag vill med det så kommer nog Arigel få ta det betet alldeles själv, det skulle nog passa honom perfekt.

Även fast Bondepraktikan nu talar om den första vinterdagen så tycker nog jag i alla fall att det fortfarande är höst. Löven glöder i olika färger och naturen visar upp det där lite slitna, förfallna vemodet som jag är så kär i. Nu är tiden att plocka fram härliga varma kläder, tjocksockar, halsdukar och mysiga mössor. Tid att tända ljus, plocka fram mjuka filtar och elda i kaminen.
Men för mig är det också tiden att drömma om grus. Lastbilslass efter lastbilslass med grus. Hagarna är fulla med lera och hästarnas ben blir ju därefter. För att försöka göra något åt symptomen -leriga ben- så håller jag just nu på att fundera på en uppbindningsplats precis utanför stalldörren där jag kan spola av dom på kvällarna åtminstone. Men för att göra något åt orsaken så behöver jag grus. Massor och massor med grus.
Inom trädgårdsvärlden så varnar man alltid för att blanda ut lerjord med sand, för då blir det hårt som cement och ingenting kan växa särskilt bra. Men en elev har kommit på den briljanta idén att använda den kunskapen och helt sonika kört ut massor med sand där det var som värst lerigt och det fungerade faktiskt riktigt bra. Sanden blandade sig med leran och marken blev väldigt hård och fin. Betydligt billigare och enklare än att gräva ur leran, lägga markduk och fylla upp med grus. Så igår var jag och pratade med en granne som har eget sandtag om han skulle kunna köra hit något lass när han har tid. Nu går jag och kollar på hagarna och längtar efter att höra ljudet av en lastbil på vägen...

Igår hade jag en intressant start på morgonen förresten. Jag kollade ut genom fönstret när jag klev upp och insåg att Mosilver, som är hingst, var inne i hagen hos den stora hästflocken med fyra valacker och ett sto... Vis av tidigare misstag så såg jag till att slita på mig foglossningsbältet och sen linkade så snabbt jag kunde ner till hagen. Mornar är alltid värst innan jag gått igång mig för dagen. Men hela flocken var faktiskt förvånansvärt lugn när jag kom ner så jag tänkte att jag iakttar lite vad som händer innan jag gör något åt det. Jag har länge funderat på att släppa ihop Mosilver med någon av valackerna men aldrig riktigt vågat för att jag inte vetat hur han skulle reagera dom där kritiska första minuterna och nu när dom liks var bortgjorda så tänkte jag att jag måste ju kika lite på hur han beter sig i alla fall. Brage, sin vana trogen, försvarade Peppan och lät inte Mosilver komma i närheten av henne. Och det verkade han acceptera utan några större invändningar. Han gjorde några lama försök att få komma fram till henne men sen gick han och pratade med valackerna istället. Jag tror faktiskt att jag någon gång i framtiden kanske testar att släppa ihop honom med någon, men just nu kunde jag ju inte gärna lämna kvar honom där med ett sto i flocken som jag verkligen inte vill ska bli betäckt så efter några minuter så gick jag och tog ut honom därifrån. Han följde snällt med, men oj så ledsen han blev när han fick gå tillbaka till sin egen hage.. Jag ska ta mig en funderare på hur jag ska göra flockindelningen framöver, han skulle nog bli väldigt glad över lite sällskap och så bra som han ändå skötte sig så skulle det nog funka fint.

Ha det så gott!

Ur mitt block...

Jag sitter och bläddrar lite i mina gamla block, jag har många sådana fulltecknade och jag sparar dom allihop. Där har jag under många år skrivit ned tankar och erfarenheter, frågeställningar som det ibland tagit år att hitta svar på och insikter som förändrat min värld. Just idag slog jag upp den här sidan:

"Hästar är väldigt känsliga för energier, och om vi inte lär oss att acceptera, förstå och använda oss av detta så kommer vi aldrig att komma särskilt långt i vår relation och samarbete med dom.
Just därför är mentala bilder väldigt viktiga. Vad har du för bild i ditt huvud när du rider? När du ber hästen om något?
Ibland funderar jag på om jag rider med bara tankens makt... Jag bara byter känsla i kroppen, ändrar min inre bild och så följer hästen in i den nya rörelsen.
Fokus är det man rider med.
Signalerna vi sänder ut är kanske inte det vi tror att dom är och det är därför det är så viktigt att fokusera på tankarna så att vi kan använda dom istället för att låta dom löpa amok och ta kontroll. Hästar är väldigt känsliga för signaler från oss, signaler som kan vara så subtila, så små att ingen annan människa skulle märka dom och våra outtalade intentioner kommer att påverka en hästs beteende och humör."

Och så ett citat ur Emelie Cajsdotters bok, som jag också skrivit ned för att det är så underbart:
"Kanske är det så att brunnen är bottenlös, att himlen är oändlig och att vi bara förnimmer en bråkdel av verkligheten. Varje svar vi finner visar oss kanske bara fler möjligheter. Hur djupt vi än söker når vi aldrig oceanens botten. Det gör inte sökandet mindre intressant. Men kanske är det vägen som är det viktiga, inte målet."

Olika väsen....

Ett kort litet inlägg medan jag väntar på hemleverans av pizza så här på fredagkvällen. En härlig beskrivning av Enhörningen. :-)

"Enhörningen är troligen det mest mystiska av alla legenddjur. Vita som snö och rena som änglar är de symbolen för godhet. De är också fruktade för sin förmåga att slåss mot det onda. En enhörning ser ut som en högrest vit hingst, med ett spiralvridet gyllene horn mitt i pannan. Hovarna är även de svagt gyllene. Tänderna är vita och perfekta.Enhörningar är fruktansvärt stolta och mycket skygga. De är enstöriga och undviker att komma nära människor och andra intelligenta varelser. Våldsamma varelser och varelser som är skapade av makter som är fiender till Moder Jord är enhörningarnas dödsfiender, och enhörningar anfaller dessa med ett dödsföraktande raseri om de kommer i närheten. Om den förföljs av vänligt sinnade varelser flyr den så länge den kan. Bara om den trängs in i ett hörn anfaller den. Endast om en godhjärtad, ren och oskuldsfull jungfru närmar sig finns möjligheten att den låter henne komma i närheten. Det kan i så fall även hända att den låter sig charmas av henne, och förblir hennes tjänare och riddjur, så länge som hon förblir ren och godhjärtad, och inte låter en man komma henne in på livet.Enhörningar är immuna mot alla gifter. Om en enhörning vidrör en vänligt inställd varelse med sitt horn läker beröringen. Den upptäcker också telepatiskt alla varelser som är fientligt inställda mot den och dess härskarinna. Enhörningar är intelligenta och kommunicerar telepatiskt med sina vänner på upp till 100 meters avstånd."

(Från sidan http://web.comhem.se/~u69388934/Olikavasens1.htm)

Synen på människan

Jag och min andra hälft har i mångt och mycket samma syn på människor och vi ser på andra människor med stor respekt och hänsyn, men i ett grundläggande hänseende så har vi helt motsatt syn på det hela. Jag tror nämligen på människans inneboende godhet. Den kanske inte alltid visar sig och får komma fram men jag tror ändå på att djupt därinne så finns det en godhet hos alla. Hos en del väldigt djupt inne visserligen, men ändå. Min kära halva utgår istället från att den stora massan har låtit själviskheten ta över och att det finns ett fåtal undantag som man ska vara väldigt rädd om. Vi hamnar faktiskt rätt ofta i diskussioner om det här, men trots att jag ibland kan vara väldigt nedslagen över hur världen ser ut och hur människor beter sig så håller jag ändå fast vid min övertygelse om den där godheten som finns någonstans. Jag anser snarare att det är ett val som människan gör, om man ska låta det rätta och goda styra eller om man ska låta ondskan ta över.
En film som vi satt och såg på igår kväll fick mig återigen att fundera över det där, över hur många som låter maktlystnad, själviskhet och rent ut sagt ondskan styra. Att finna nöje i att ta ihjäl ett försvarslöst djur, bara för att man kan. Sådana scener kan få mig väldigt nedslagen och nära gråt. Jag tycker om människor, men bara de tänkande kännande människorna. Den andra sorten vill jag helst inte veta av alls.

En låt som kan få mitt hjärta att brista och som jag nästan aldrig kan höra utan att fälla tårar är Sabatons "The Final Solution". Den handlar om andra världskriget och hur människan gav in för ondskan. Att inte göra något alls, att ställa sig bredvid och se på när ondskan får regera, det är lika illa som de som faktiskt utför handlingen.
Jag måste nästan lägga in texten här, för det den beskriver är så fruktansvärt så det får aldrig glömmas. Vi får aldrig glömma vad det kan leda till om vi väljer att inte reagera, att inte stå upp för det som rätt. Om vi väljer att ge efter för ondskan.

Country in depression
Nation in despair
One man seeking reasons everywhere
Growing hate and anger
The Führers orders were precise
Who was to be blamed and pay the price

Wicked propaganda turning neighbors into foes
Soldiers of the third Reich searching homes
And then their former friends are watching
As they are round up one by one
Times of prosecutions has begun

Ever since it started on Crystal night of 38
When liberty died and truth was denied
Sent away on trains on a one way trip to hell
Enter the gates
Auschwitz awaits

When freedom burns
The final solution
Dreams fade away and all hope turns to dust
When millions burn
The curtain has fallen
Lost to the world as they perish in flames

Men så finns det även ljusglimtar i vår historia. För någon vecka sedan gick det en dokumentär om Finska Vinterkriget på tvn. För mig var det väldigt känslosamt att se den, dels av sorg över människans förmåga till grymhet men också för att just finska vinterkriget visar att det finns hopp om människan vägrar ge efter för ondskan. När den stora massan bestämmer sig för att säga ifrån och inte ge vika så kan underverk ske. Dom vann sin frihet med deras rena vilja och de offer hela det finska folket gjorde gemensamt kan vi nog egentligen knappt förstå vidden av. För mig så ställer sig håret på armarna när jag tänker på vad dom faktiskt gjorde.
Och just det illustrerar nog min syn på människans natur väldigt bra - vi kan flytta berg och vi kan förändra världen om vi vill, om vi alltid kämpar för det goda så kan vi faktiskt skapa en bättre värld. Det är min fasta övertygelse.

Återigen länge sen sist...

Ja, nu var det ett bra tag sedan sist. Det blir väl lätt så när det händer mycket, att då sätta sig ned och skriva lite reflektioner och tankar om allt som händer är svårt. I alla fall för mig, jag vill noga väga orden som kommer ut eftersom man låser ramen för tanken på något vis när man skriver. Därför vill jag helst låta tanken vandra fritt när det är som mest på gång.

Ett oväntat problem har uppstått, kände jag idag när jag red. Orsaken är ju varken ett problem eller oväntad, men har ändå vänt upp och ned på min värld. Jag är nämligen gravid och njuter för fullt av det, men det var inte det jag tänkte skriva om här. Det oväntade problemet är att min mage börjar slå i framvalvet på sadeln och den lille därinne är inte så nöjd med det. Många andra problem hade jag kunnat tänka mig som kan göra att jag måste sluta rida ett tag framöver, men just det hade jag nog inte tänkt på. Jag har aldrig tänkt på att framvalvet skulle vara så särskilt högt, det är faktiskt lägre än på många skolsadlar men tydligen så är det tillräckligt högt nu. Så skritt på långa tyglar går inte så bra nu, då blir det alldeles för stora rörelser. Jag får hålla mig till samlad skritt, skolor, skolskritt och piaff framöver tror jag. Traven kan möjligen gå om det är en väldigt samlad och balanserad trav. Det blir lite svårt, jag är van att anpassa mig till vad hästen behöver göra just för dagen men just nu så kommer dom att få försöka anpassa sig till vad jag klarar av. Naturligtvis blir det inte fråga om någon vidareutbildning eller ökade krav på skolningen nu, då måste man kunna anpassa sig till hästen och växla mellan olika jobb. Istället får det bli lite välgörande "håll igång" gymnastik för både mig och hästarna och så kan jag ju passa på att lägga mer energi på just skolorna och deras fulländning. Det var någon som har jämfört skolorna med notträning för en pianist, man blir aldrig klar med dom utan det finns alltid någon liten detalj att förbättra och det är så sant så sant. Dom är verkligen perfekt att träna styrka, koordination, kroppskontroll och lyhördhet med.
Min kära hoppetoss-häst har jag beslutat att bara arbeta för hand nu tills vårt lilla barn kommit. Inte egentligen för att jag är särskilt oroad över att ramla av när han börjar studsa runt, han har faktiskt blivit alltmer civiliserad med åren fast än kan det komma lite luftsprång emellanåt. Det brukar aldrig vara några problem att sitta kvar, men däremot så vill jag inte slå magen i det där framvalvet. Så istället ska vi ha en styrketräningsperiod med intensivt fokus på piaffarbetet för hand. Det blir faktiskt helt perfekt för honom, när han vet att det är piaffen vi ska lägga fokus på så kan han slappna av och stanna kvar i arbetet längre stunder istället för att studsa iväg i skolgalopp och diverse språng så fort han blir lite övertänd. Dessutom finns det en stor fördel med arbetet för hand och det är att det är lättare att övervaka att takten blir helt ren när man kan se det diagonala benlyftet. Just takten kan han ha lite svårt för annars, han har så lätt att spänna sin rygg lite och då går takten mot pass istället för diagonal.

Min älskade Mosilver kommer jag nog att rida längst, känslan att sitta på honom är så underbar och fylld av glädje så jag vet inte hur jag skulle kunna klara mig utan det någon längre stund. Han är så mjuk, så mjuk. Som en rund boll som jag kan forma med bara tanken åt alla håll. Som att flyta runt i vispad grädde, för att citera fru Drangel. Jag ler fortfarande när jag tänker på när hon sa det där, det är en sådan härlig beskrivning av känslan.
Han har för övrigt haft ett långt sommarlov nu i sommar. Det är ju alltså hästen som nästan alltid kommer i galopp när jag ska hämta honom i hagen för att rida och nu när han fick gå ut på sitt stora bete dygnet runt så beslutade han sig för att ta lov. Jag fick absolut inte ta honom. På nåder kunde jag få komma och smörja in flugmedel och kolla igenom honom lite på kvällarna, men någon grimma och gå in och jobba var det inte tal om. Jaja, tänkte jag och tog det hela med ro. Jag vet hur mycket han älskar sin frihet och hur lite han har fått njuta av den tidigare i sitt liv. Så gick det väl en månad eller nåt sånt och så en dag kommer han fram och ställer sig vid grindöppningen när jag går förbi och meddelar att nu har han haft semester klart. Så nu rider vi igen och det har hänt mycket mentalt med honom i sommar. Många spänningar och mentala låsningar verkar ha släppt och han är nästan lite som en ny häst.
Det är en sak jag håller benhårt på. Mina hästar ska vilja jobba med mig och uppskatta det lika mycket som jag, annars får det vara.

För egen del känner jag hur mycket jag behöver ridningen. Dels naturligtvis för min själ, jag tror att den förtvinar annars. Men också för min kropp, periodvis har det blivit väldigt lite ridit nu när jag inte alla gånger mått så bra och min rygg håller helt på att paja då. Så nu kanske mer än någonsin med den extra belastningen som det innebär att vara gravid så behöver jag ridningen. När jag har ridit så känner jag på en gång hur jag blir mjukare, hur blodcirkulationen kommer igång och muskler släpper sina kramper och stelheter och börjar mjukna. Så jag kommer att försöka fortsätta rida så länge jag bara kan för att få må så bra som jag kan.

Lev väl och ta hand om er!