Intressant vecka..

 Förra fredagen var jag äntligen till sjukgymnasten för att få lite hjälp med min rygg. Jag är så väldigt glad att vi faktiskt har en riktigt duktig och kunnig sjukgymnast här. Och då upptäcker jag en för mig oerhört intressant sak - jag har blivit sned i ryggen! Väldigt sned, så där sned att jag begriper inte hur jag har kunnat undgå att se det på mig själv. Hade någon kommit och skulle rida för mig och sett ut så där så hade det ju varit det första jag la märke till, men jag antar att man blir lite "hemmablind" när det gäller sin egen kropp. Det förklarar en hel del hur det har känts i ryggen för mig nu på slutet. Jag ser verkligen ut som en ostkrok, hela vägen från höfterna och upp till axlarna... Jösses! var väl min tanke ungefär när jag tittade i spegeln själv.
 Hur som haver, jag fick lite hjälp där och några övningar med mig hem att jobba vidare med. Och sen har jag haft den mest intressanta veckan på länge. Jag kommer ihåg vad jag har stått och sagt till elever om att stå och titta på sig själv i spegeln för att hitta åt rätt muskelgrupper och att gå mot en spegel för att se hur man rör sig. Nu har jag ju själv fått följa mina egna instruktioner... :-) Det är så spännande hur kroppen fungerar, hur snett kan bli normen och rakt kan vara så svårt att hitta och kännas så fel. Jag fick stå bra länge framför spegeln och testa mig fram vilka muskler jag behövde använda för att klara av att räta upp ryggen och sen dessutom komma ihåg det när jag gick ifrån spegeln.
 Många gånger har jag fått gå tillbaka till spegeln och kolla av mig igen, från början var jag nästan varje gång sned igen även fast det kändes som att jag var rak. Men trägen vinner, till slut klarade jag av att börja omprogrammera kroppen till en mer korrekt uppfattning av vad som är rakt och vad som är snett. Sen kommer då nästa steg, det är att kunna börja gå rakt och symmetriskt. Jag har gått och känt efter hur jag håller ryggen, hur jag placerar höfterna, vilken fot jag trycker ifrån mer med, var jag spänner eller låser mig och så vidare. Och sen slutligen, hur kroppen beter sig till häst.
 Jag försöker ju alltid se det positiva i allt som händer, så jag tänker att dom här erfarenheterna är bra att ha med sig. Jag brukar ju jobba väldigt mycket med ryttarens egen sits och därmed den egna kroppen och dess rörelsemönster, och nu har jag ju själv fått uppleva hur det känns när den egna kroppen inte riktigt fungerar och gör som man säger. Alltihop har gjort mig ännu mer säker på hur bra mina gå-övningar som jag har börjat köra med alla elever är. Jag är nämligen fullständigt övertygad om att kan du inte placera dig och röra dig rakt, och i dom olika övningar som öppna och sluta till exempel, på egen hand så kommer det att bli ännu mycket svårare när du sitter på hästen att placera kroppen rätt.

Nu ska vi se...

Nu ska vi se om jag hinner få till ett kort inlägg innan lille sonen vaknar. Jag har så många tankar som jag vill få ut på pränt nu. När jag sätter mig ner och formulerar mina tankar i skrift så får jag mer struktur på dom och kan utveckla dom mer. När jag inte riktigt har tid att skriva så brukar en kär vän få agera bollplank istället, jag behöver få uttrycka mig, verbalt eller skriftligt för att få någon ordning. Hela min kropp går sönder om jag inte rider i princip varje dag och nu har jag ignorerat mig själv för länge för att lägga energin på lille sonen och den omfattande renovering vi håller på med just nu. Men nu räcker det. Nu tänker jag ta mig den tid jag behöver med hästarna för att må bra själv. Jag vet bara hur det fungerar för mig själv, men ridning är den absolut bästa sjukgymnastiken som finns för min rygg och nacke som jag skadade i en bilolycka för många år sen. Dessutom har jag nu haft väldigt stora problem med mitt bäcken sen foglossningarna jag fick under graviditeten. Det är ju så att man kan bryta ihop ibland, skadad rygg, nacke och bäcken... Jihaa.. Men jag vet att om jag tar hand om mig själv så går det till sig. Dom mjuka rörelserna hos den starka, skolade hästen är bland det bästa som finns för mig. Jag får hjälp att aktivera och slappna av i dom stela, stumma musklerna som annars har så lätt att bara låsa sig och börja krampa. När jag är som sämst är det bara skolskritt och piaff jag klarar av, den samlade galoppen när jag är lite bättre och samlad trav och skritt på lång tyglar går bara när jag är ganska bra. En obalanserad eller stötig häst går som ni kanske förstår bort tills jag har blivit betydligt bättre. Som tur är förstår mina hästar när jag behöver den allra mildaste behandling och när jag behöver få bara sitta på deras ryggar i den gungande, mjuka, välgörande rytmiska gången.

Det var en sådan sak som fascinerade mig väldigt när jag var gravid. Mina hästar som i ärlighetens namn kan vara ganska vilda emellanåt och framförallt när dom vill in på kvällarna, det var som att dom förstod att jag inte klarade av så mycket under dom sista månaderna. Dom var så försiktiga och väntade tålmodigt, dom gick där med små små myrsteg när jag inte klarade av att gå snabbare på grund av foglossningarna och var så försiktiga runt min mage även fast dom i vanliga fall kan slänga med huvudet och vara ganska burdusa emellanåt. När Liam var född och min kropp började återhämta sig så återgick dom däremot till sina vanliga takter. :-) Men det gör mig ingenting, dom vet när jag behöver att dom är försiktiga med mig och när jag klarar av att dom är så vilda och fria som dom är. Det jag vill säga är att det är skillnad på att be om något för att du behöver det eller för att bevisa att du kan förmå någon att göra något. I ena fallet handlar det om ömsesidig respekt och omtanke och i det andra fallet handlar det om kontrollbehov och maktutövande.

En tanke...

Jag får alltid många tankar och insikter när jag sitter på mina hästar, kanske är det en sammanlänkning som får dessa insikter att uppstå? En sammanlänkning med hästen och att därigenom få ta del av deras sammanlänkning med naturen runt omkring och inom oss?
 Tanken för dagen handlade om skolning. Vad är ditt syfte med skolningen? Är det lydnad eller kommunikation? Svaret är helt avgörande för resultatet av skolningen.

Förändringarnas vind

Ja, här har förändringarnas vind blåst ett tag nu. Tänk, min lilla son har hunnit bli sju månader nu och sitter här i mitt knä medan jag tänkte försöka få till ett inlägg. Sju hästar på gården har blivit fyra och draken i skogen har flyttat till södern. Det har varit en lång process för mig som lett fram till dessa beslut, en process som faktiskt har sin början för tre år sedan på en mycket speciell gård i mötet med en mycket speciell person. I det korta mötet startade något som jag då inte hade en aning om vart det skulle leda. Det är underligt hur saker fungerar ibland, det här är något jag inte riktigt kan förklara, det bara är så att vissa personer är sådana, startare av processer. Det må vara en klyscha, men det är spännande att leva och se vart livet tar en. Ett har jag då lärt mig, och det är att aldrig vara säker på något och aldrig säga aldrig.
 Av någon anledning har trädet bok kommit att representera början på den processen och kanske är det därför jag har väldigt starka känslor för bokar. Tänk om man hade fått bo vid en bokskog...

Där är magin så stark att man nästan kan ta på den..

Första vinterdagen

Ja, gott folk, enligt Bondepraktikan är det faktiskt den första vinterdagen idag och nu har hästarna fått flytta upp till sina vinterhagar från betet och börjat sova inne igen. Dom har haft en ovanligt lång härlig betessäsong i år, det är nu sex månader sen dom fick bli utehästar. Jag kommer ihåg april som var ovanligt varm och solig, helt underbart väder var det och inga insekter hade vaknat till liv ännu så hästarna fick börja sova ute redan då. Och stora betet nere på änget som vi kallar det har nu efter flera års slit med att röja sly och öppna upp den totalt igenvuxna marken blivit en helt underbar hage. Varierad terräng med både skog, raviner, öppna ängar, gläntor och björkängar där gräset växer under de glesa träden. Där nere har dom verkligen trivts, hästarna. Och jag också för den delen, sommarkvällar som varit nästan magiska när jag gått omkring därinne i denna vackra natur och letat efter hästflocken för att kolla till dom och säga godnatt.
Vi har drömmar som eventuellt kan gå i uppfyllelse snart om att få köpa mer mark som angränsar precis till gården. Det är också totalt igenslyad betesmark, men som med några års hårt jobb kan bli ett lika vackert naturbete. Går allt som jag vill med det så kommer nog Arigel få ta det betet alldeles själv, det skulle nog passa honom perfekt.

Även fast Bondepraktikan nu talar om den första vinterdagen så tycker nog jag i alla fall att det fortfarande är höst. Löven glöder i olika färger och naturen visar upp det där lite slitna, förfallna vemodet som jag är så kär i. Nu är tiden att plocka fram härliga varma kläder, tjocksockar, halsdukar och mysiga mössor. Tid att tända ljus, plocka fram mjuka filtar och elda i kaminen.
Men för mig är det också tiden att drömma om grus. Lastbilslass efter lastbilslass med grus. Hagarna är fulla med lera och hästarnas ben blir ju därefter. För att försöka göra något åt symptomen -leriga ben- så håller jag just nu på att fundera på en uppbindningsplats precis utanför stalldörren där jag kan spola av dom på kvällarna åtminstone. Men för att göra något åt orsaken så behöver jag grus. Massor och massor med grus.
Inom trädgårdsvärlden så varnar man alltid för att blanda ut lerjord med sand, för då blir det hårt som cement och ingenting kan växa särskilt bra. Men en elev har kommit på den briljanta idén att använda den kunskapen och helt sonika kört ut massor med sand där det var som värst lerigt och det fungerade faktiskt riktigt bra. Sanden blandade sig med leran och marken blev väldigt hård och fin. Betydligt billigare och enklare än att gräva ur leran, lägga markduk och fylla upp med grus. Så igår var jag och pratade med en granne som har eget sandtag om han skulle kunna köra hit något lass när han har tid. Nu går jag och kollar på hagarna och längtar efter att höra ljudet av en lastbil på vägen...

Igår hade jag en intressant start på morgonen förresten. Jag kollade ut genom fönstret när jag klev upp och insåg att Mosilver, som är hingst, var inne i hagen hos den stora hästflocken med fyra valacker och ett sto... Vis av tidigare misstag så såg jag till att slita på mig foglossningsbältet och sen linkade så snabbt jag kunde ner till hagen. Mornar är alltid värst innan jag gått igång mig för dagen. Men hela flocken var faktiskt förvånansvärt lugn när jag kom ner så jag tänkte att jag iakttar lite vad som händer innan jag gör något åt det. Jag har länge funderat på att släppa ihop Mosilver med någon av valackerna men aldrig riktigt vågat för att jag inte vetat hur han skulle reagera dom där kritiska första minuterna och nu när dom liks var bortgjorda så tänkte jag att jag måste ju kika lite på hur han beter sig i alla fall. Brage, sin vana trogen, försvarade Peppan och lät inte Mosilver komma i närheten av henne. Och det verkade han acceptera utan några större invändningar. Han gjorde några lama försök att få komma fram till henne men sen gick han och pratade med valackerna istället. Jag tror faktiskt att jag någon gång i framtiden kanske testar att släppa ihop honom med någon, men just nu kunde jag ju inte gärna lämna kvar honom där med ett sto i flocken som jag verkligen inte vill ska bli betäckt så efter några minuter så gick jag och tog ut honom därifrån. Han följde snällt med, men oj så ledsen han blev när han fick gå tillbaka till sin egen hage.. Jag ska ta mig en funderare på hur jag ska göra flockindelningen framöver, han skulle nog bli väldigt glad över lite sällskap och så bra som han ändå skötte sig så skulle det nog funka fint.

Ha det så gott!

Ur mitt block...

Jag sitter och bläddrar lite i mina gamla block, jag har många sådana fulltecknade och jag sparar dom allihop. Där har jag under många år skrivit ned tankar och erfarenheter, frågeställningar som det ibland tagit år att hitta svar på och insikter som förändrat min värld. Just idag slog jag upp den här sidan:

"Hästar är väldigt känsliga för energier, och om vi inte lär oss att acceptera, förstå och använda oss av detta så kommer vi aldrig att komma särskilt långt i vår relation och samarbete med dom.
Just därför är mentala bilder väldigt viktiga. Vad har du för bild i ditt huvud när du rider? När du ber hästen om något?
Ibland funderar jag på om jag rider med bara tankens makt... Jag bara byter känsla i kroppen, ändrar min inre bild och så följer hästen in i den nya rörelsen.
Fokus är det man rider med.
Signalerna vi sänder ut är kanske inte det vi tror att dom är och det är därför det är så viktigt att fokusera på tankarna så att vi kan använda dom istället för att låta dom löpa amok och ta kontroll. Hästar är väldigt känsliga för signaler från oss, signaler som kan vara så subtila, så små att ingen annan människa skulle märka dom och våra outtalade intentioner kommer att påverka en hästs beteende och humör."

Och så ett citat ur Emelie Cajsdotters bok, som jag också skrivit ned för att det är så underbart:
"Kanske är det så att brunnen är bottenlös, att himlen är oändlig och att vi bara förnimmer en bråkdel av verkligheten. Varje svar vi finner visar oss kanske bara fler möjligheter. Hur djupt vi än söker når vi aldrig oceanens botten. Det gör inte sökandet mindre intressant. Men kanske är det vägen som är det viktiga, inte målet."

Olika väsen....

Ett kort litet inlägg medan jag väntar på hemleverans av pizza så här på fredagkvällen. En härlig beskrivning av Enhörningen. :-)

"Enhörningen är troligen det mest mystiska av alla legenddjur. Vita som snö och rena som änglar är de symbolen för godhet. De är också fruktade för sin förmåga att slåss mot det onda. En enhörning ser ut som en högrest vit hingst, med ett spiralvridet gyllene horn mitt i pannan. Hovarna är även de svagt gyllene. Tänderna är vita och perfekta.Enhörningar är fruktansvärt stolta och mycket skygga. De är enstöriga och undviker att komma nära människor och andra intelligenta varelser. Våldsamma varelser och varelser som är skapade av makter som är fiender till Moder Jord är enhörningarnas dödsfiender, och enhörningar anfaller dessa med ett dödsföraktande raseri om de kommer i närheten. Om den förföljs av vänligt sinnade varelser flyr den så länge den kan. Bara om den trängs in i ett hörn anfaller den. Endast om en godhjärtad, ren och oskuldsfull jungfru närmar sig finns möjligheten att den låter henne komma i närheten. Det kan i så fall även hända att den låter sig charmas av henne, och förblir hennes tjänare och riddjur, så länge som hon förblir ren och godhjärtad, och inte låter en man komma henne in på livet.Enhörningar är immuna mot alla gifter. Om en enhörning vidrör en vänligt inställd varelse med sitt horn läker beröringen. Den upptäcker också telepatiskt alla varelser som är fientligt inställda mot den och dess härskarinna. Enhörningar är intelligenta och kommunicerar telepatiskt med sina vänner på upp till 100 meters avstånd."

(Från sidan http://web.comhem.se/~u69388934/Olikavasens1.htm)