Första vinterdagen

Ja, gott folk, enligt Bondepraktikan är det faktiskt den första vinterdagen idag och nu har hästarna fått flytta upp till sina vinterhagar från betet och börjat sova inne igen. Dom har haft en ovanligt lång härlig betessäsong i år, det är nu sex månader sen dom fick bli utehästar. Jag kommer ihåg april som var ovanligt varm och solig, helt underbart väder var det och inga insekter hade vaknat till liv ännu så hästarna fick börja sova ute redan då. Och stora betet nere på änget som vi kallar det har nu efter flera års slit med att röja sly och öppna upp den totalt igenvuxna marken blivit en helt underbar hage. Varierad terräng med både skog, raviner, öppna ängar, gläntor och björkängar där gräset växer under de glesa träden. Där nere har dom verkligen trivts, hästarna. Och jag också för den delen, sommarkvällar som varit nästan magiska när jag gått omkring därinne i denna vackra natur och letat efter hästflocken för att kolla till dom och säga godnatt.
Vi har drömmar som eventuellt kan gå i uppfyllelse snart om att få köpa mer mark som angränsar precis till gården. Det är också totalt igenslyad betesmark, men som med några års hårt jobb kan bli ett lika vackert naturbete. Går allt som jag vill med det så kommer nog Arigel få ta det betet alldeles själv, det skulle nog passa honom perfekt.

Även fast Bondepraktikan nu talar om den första vinterdagen så tycker nog jag i alla fall att det fortfarande är höst. Löven glöder i olika färger och naturen visar upp det där lite slitna, förfallna vemodet som jag är så kär i. Nu är tiden att plocka fram härliga varma kläder, tjocksockar, halsdukar och mysiga mössor. Tid att tända ljus, plocka fram mjuka filtar och elda i kaminen.
Men för mig är det också tiden att drömma om grus. Lastbilslass efter lastbilslass med grus. Hagarna är fulla med lera och hästarnas ben blir ju därefter. För att försöka göra något åt symptomen -leriga ben- så håller jag just nu på att fundera på en uppbindningsplats precis utanför stalldörren där jag kan spola av dom på kvällarna åtminstone. Men för att göra något åt orsaken så behöver jag grus. Massor och massor med grus.
Inom trädgårdsvärlden så varnar man alltid för att blanda ut lerjord med sand, för då blir det hårt som cement och ingenting kan växa särskilt bra. Men en elev har kommit på den briljanta idén att använda den kunskapen och helt sonika kört ut massor med sand där det var som värst lerigt och det fungerade faktiskt riktigt bra. Sanden blandade sig med leran och marken blev väldigt hård och fin. Betydligt billigare och enklare än att gräva ur leran, lägga markduk och fylla upp med grus. Så igår var jag och pratade med en granne som har eget sandtag om han skulle kunna köra hit något lass när han har tid. Nu går jag och kollar på hagarna och längtar efter att höra ljudet av en lastbil på vägen...

Igår hade jag en intressant start på morgonen förresten. Jag kollade ut genom fönstret när jag klev upp och insåg att Mosilver, som är hingst, var inne i hagen hos den stora hästflocken med fyra valacker och ett sto... Vis av tidigare misstag så såg jag till att slita på mig foglossningsbältet och sen linkade så snabbt jag kunde ner till hagen. Mornar är alltid värst innan jag gått igång mig för dagen. Men hela flocken var faktiskt förvånansvärt lugn när jag kom ner så jag tänkte att jag iakttar lite vad som händer innan jag gör något åt det. Jag har länge funderat på att släppa ihop Mosilver med någon av valackerna men aldrig riktigt vågat för att jag inte vetat hur han skulle reagera dom där kritiska första minuterna och nu när dom liks var bortgjorda så tänkte jag att jag måste ju kika lite på hur han beter sig i alla fall. Brage, sin vana trogen, försvarade Peppan och lät inte Mosilver komma i närheten av henne. Och det verkade han acceptera utan några större invändningar. Han gjorde några lama försök att få komma fram till henne men sen gick han och pratade med valackerna istället. Jag tror faktiskt att jag någon gång i framtiden kanske testar att släppa ihop honom med någon, men just nu kunde jag ju inte gärna lämna kvar honom där med ett sto i flocken som jag verkligen inte vill ska bli betäckt så efter några minuter så gick jag och tog ut honom därifrån. Han följde snällt med, men oj så ledsen han blev när han fick gå tillbaka till sin egen hage.. Jag ska ta mig en funderare på hur jag ska göra flockindelningen framöver, han skulle nog bli väldigt glad över lite sällskap och så bra som han ändå skötte sig så skulle det nog funka fint.

Ha det så gott!

Ur mitt block...

Jag sitter och bläddrar lite i mina gamla block, jag har många sådana fulltecknade och jag sparar dom allihop. Där har jag under många år skrivit ned tankar och erfarenheter, frågeställningar som det ibland tagit år att hitta svar på och insikter som förändrat min värld. Just idag slog jag upp den här sidan:

"Hästar är väldigt känsliga för energier, och om vi inte lär oss att acceptera, förstå och använda oss av detta så kommer vi aldrig att komma särskilt långt i vår relation och samarbete med dom.
Just därför är mentala bilder väldigt viktiga. Vad har du för bild i ditt huvud när du rider? När du ber hästen om något?
Ibland funderar jag på om jag rider med bara tankens makt... Jag bara byter känsla i kroppen, ändrar min inre bild och så följer hästen in i den nya rörelsen.
Fokus är det man rider med.
Signalerna vi sänder ut är kanske inte det vi tror att dom är och det är därför det är så viktigt att fokusera på tankarna så att vi kan använda dom istället för att låta dom löpa amok och ta kontroll. Hästar är väldigt känsliga för signaler från oss, signaler som kan vara så subtila, så små att ingen annan människa skulle märka dom och våra outtalade intentioner kommer att påverka en hästs beteende och humör."

Och så ett citat ur Emelie Cajsdotters bok, som jag också skrivit ned för att det är så underbart:
"Kanske är det så att brunnen är bottenlös, att himlen är oändlig och att vi bara förnimmer en bråkdel av verkligheten. Varje svar vi finner visar oss kanske bara fler möjligheter. Hur djupt vi än söker når vi aldrig oceanens botten. Det gör inte sökandet mindre intressant. Men kanske är det vägen som är det viktiga, inte målet."

Olika väsen....

Ett kort litet inlägg medan jag väntar på hemleverans av pizza så här på fredagkvällen. En härlig beskrivning av Enhörningen. :-)

"Enhörningen är troligen det mest mystiska av alla legenddjur. Vita som snö och rena som änglar är de symbolen för godhet. De är också fruktade för sin förmåga att slåss mot det onda. En enhörning ser ut som en högrest vit hingst, med ett spiralvridet gyllene horn mitt i pannan. Hovarna är även de svagt gyllene. Tänderna är vita och perfekta.Enhörningar är fruktansvärt stolta och mycket skygga. De är enstöriga och undviker att komma nära människor och andra intelligenta varelser. Våldsamma varelser och varelser som är skapade av makter som är fiender till Moder Jord är enhörningarnas dödsfiender, och enhörningar anfaller dessa med ett dödsföraktande raseri om de kommer i närheten. Om den förföljs av vänligt sinnade varelser flyr den så länge den kan. Bara om den trängs in i ett hörn anfaller den. Endast om en godhjärtad, ren och oskuldsfull jungfru närmar sig finns möjligheten att den låter henne komma i närheten. Det kan i så fall även hända att den låter sig charmas av henne, och förblir hennes tjänare och riddjur, så länge som hon förblir ren och godhjärtad, och inte låter en man komma henne in på livet.Enhörningar är immuna mot alla gifter. Om en enhörning vidrör en vänligt inställd varelse med sitt horn läker beröringen. Den upptäcker också telepatiskt alla varelser som är fientligt inställda mot den och dess härskarinna. Enhörningar är intelligenta och kommunicerar telepatiskt med sina vänner på upp till 100 meters avstånd."

(Från sidan http://web.comhem.se/~u69388934/Olikavasens1.htm)

Synen på människan

Jag och min andra hälft har i mångt och mycket samma syn på människor och vi ser på andra människor med stor respekt och hänsyn, men i ett grundläggande hänseende så har vi helt motsatt syn på det hela. Jag tror nämligen på människans inneboende godhet. Den kanske inte alltid visar sig och får komma fram men jag tror ändå på att djupt därinne så finns det en godhet hos alla. Hos en del väldigt djupt inne visserligen, men ändå. Min kära halva utgår istället från att den stora massan har låtit själviskheten ta över och att det finns ett fåtal undantag som man ska vara väldigt rädd om. Vi hamnar faktiskt rätt ofta i diskussioner om det här, men trots att jag ibland kan vara väldigt nedslagen över hur världen ser ut och hur människor beter sig så håller jag ändå fast vid min övertygelse om den där godheten som finns någonstans. Jag anser snarare att det är ett val som människan gör, om man ska låta det rätta och goda styra eller om man ska låta ondskan ta över.
En film som vi satt och såg på igår kväll fick mig återigen att fundera över det där, över hur många som låter maktlystnad, själviskhet och rent ut sagt ondskan styra. Att finna nöje i att ta ihjäl ett försvarslöst djur, bara för att man kan. Sådana scener kan få mig väldigt nedslagen och nära gråt. Jag tycker om människor, men bara de tänkande kännande människorna. Den andra sorten vill jag helst inte veta av alls.

En låt som kan få mitt hjärta att brista och som jag nästan aldrig kan höra utan att fälla tårar är Sabatons "The Final Solution". Den handlar om andra världskriget och hur människan gav in för ondskan. Att inte göra något alls, att ställa sig bredvid och se på när ondskan får regera, det är lika illa som de som faktiskt utför handlingen.
Jag måste nästan lägga in texten här, för det den beskriver är så fruktansvärt så det får aldrig glömmas. Vi får aldrig glömma vad det kan leda till om vi väljer att inte reagera, att inte stå upp för det som rätt. Om vi väljer att ge efter för ondskan.

Country in depression
Nation in despair
One man seeking reasons everywhere
Growing hate and anger
The Führers orders were precise
Who was to be blamed and pay the price

Wicked propaganda turning neighbors into foes
Soldiers of the third Reich searching homes
And then their former friends are watching
As they are round up one by one
Times of prosecutions has begun

Ever since it started on Crystal night of 38
When liberty died and truth was denied
Sent away on trains on a one way trip to hell
Enter the gates
Auschwitz awaits

When freedom burns
The final solution
Dreams fade away and all hope turns to dust
When millions burn
The curtain has fallen
Lost to the world as they perish in flames

Men så finns det även ljusglimtar i vår historia. För någon vecka sedan gick det en dokumentär om Finska Vinterkriget på tvn. För mig var det väldigt känslosamt att se den, dels av sorg över människans förmåga till grymhet men också för att just finska vinterkriget visar att det finns hopp om människan vägrar ge efter för ondskan. När den stora massan bestämmer sig för att säga ifrån och inte ge vika så kan underverk ske. Dom vann sin frihet med deras rena vilja och de offer hela det finska folket gjorde gemensamt kan vi nog egentligen knappt förstå vidden av. För mig så ställer sig håret på armarna när jag tänker på vad dom faktiskt gjorde.
Och just det illustrerar nog min syn på människans natur väldigt bra - vi kan flytta berg och vi kan förändra världen om vi vill, om vi alltid kämpar för det goda så kan vi faktiskt skapa en bättre värld. Det är min fasta övertygelse.

Återigen länge sen sist...

Ja, nu var det ett bra tag sedan sist. Det blir väl lätt så när det händer mycket, att då sätta sig ned och skriva lite reflektioner och tankar om allt som händer är svårt. I alla fall för mig, jag vill noga väga orden som kommer ut eftersom man låser ramen för tanken på något vis när man skriver. Därför vill jag helst låta tanken vandra fritt när det är som mest på gång.

Ett oväntat problem har uppstått, kände jag idag när jag red. Orsaken är ju varken ett problem eller oväntad, men har ändå vänt upp och ned på min värld. Jag är nämligen gravid och njuter för fullt av det, men det var inte det jag tänkte skriva om här. Det oväntade problemet är att min mage börjar slå i framvalvet på sadeln och den lille därinne är inte så nöjd med det. Många andra problem hade jag kunnat tänka mig som kan göra att jag måste sluta rida ett tag framöver, men just det hade jag nog inte tänkt på. Jag har aldrig tänkt på att framvalvet skulle vara så särskilt högt, det är faktiskt lägre än på många skolsadlar men tydligen så är det tillräckligt högt nu. Så skritt på långa tyglar går inte så bra nu, då blir det alldeles för stora rörelser. Jag får hålla mig till samlad skritt, skolor, skolskritt och piaff framöver tror jag. Traven kan möjligen gå om det är en väldigt samlad och balanserad trav. Det blir lite svårt, jag är van att anpassa mig till vad hästen behöver göra just för dagen men just nu så kommer dom att få försöka anpassa sig till vad jag klarar av. Naturligtvis blir det inte fråga om någon vidareutbildning eller ökade krav på skolningen nu, då måste man kunna anpassa sig till hästen och växla mellan olika jobb. Istället får det bli lite välgörande "håll igång" gymnastik för både mig och hästarna och så kan jag ju passa på att lägga mer energi på just skolorna och deras fulländning. Det var någon som har jämfört skolorna med notträning för en pianist, man blir aldrig klar med dom utan det finns alltid någon liten detalj att förbättra och det är så sant så sant. Dom är verkligen perfekt att träna styrka, koordination, kroppskontroll och lyhördhet med.
Min kära hoppetoss-häst har jag beslutat att bara arbeta för hand nu tills vårt lilla barn kommit. Inte egentligen för att jag är särskilt oroad över att ramla av när han börjar studsa runt, han har faktiskt blivit alltmer civiliserad med åren fast än kan det komma lite luftsprång emellanåt. Det brukar aldrig vara några problem att sitta kvar, men däremot så vill jag inte slå magen i det där framvalvet. Så istället ska vi ha en styrketräningsperiod med intensivt fokus på piaffarbetet för hand. Det blir faktiskt helt perfekt för honom, när han vet att det är piaffen vi ska lägga fokus på så kan han slappna av och stanna kvar i arbetet längre stunder istället för att studsa iväg i skolgalopp och diverse språng så fort han blir lite övertänd. Dessutom finns det en stor fördel med arbetet för hand och det är att det är lättare att övervaka att takten blir helt ren när man kan se det diagonala benlyftet. Just takten kan han ha lite svårt för annars, han har så lätt att spänna sin rygg lite och då går takten mot pass istället för diagonal.

Min älskade Mosilver kommer jag nog att rida längst, känslan att sitta på honom är så underbar och fylld av glädje så jag vet inte hur jag skulle kunna klara mig utan det någon längre stund. Han är så mjuk, så mjuk. Som en rund boll som jag kan forma med bara tanken åt alla håll. Som att flyta runt i vispad grädde, för att citera fru Drangel. Jag ler fortfarande när jag tänker på när hon sa det där, det är en sådan härlig beskrivning av känslan.
Han har för övrigt haft ett långt sommarlov nu i sommar. Det är ju alltså hästen som nästan alltid kommer i galopp när jag ska hämta honom i hagen för att rida och nu när han fick gå ut på sitt stora bete dygnet runt så beslutade han sig för att ta lov. Jag fick absolut inte ta honom. På nåder kunde jag få komma och smörja in flugmedel och kolla igenom honom lite på kvällarna, men någon grimma och gå in och jobba var det inte tal om. Jaja, tänkte jag och tog det hela med ro. Jag vet hur mycket han älskar sin frihet och hur lite han har fått njuta av den tidigare i sitt liv. Så gick det väl en månad eller nåt sånt och så en dag kommer han fram och ställer sig vid grindöppningen när jag går förbi och meddelar att nu har han haft semester klart. Så nu rider vi igen och det har hänt mycket mentalt med honom i sommar. Många spänningar och mentala låsningar verkar ha släppt och han är nästan lite som en ny häst.
Det är en sak jag håller benhårt på. Mina hästar ska vilja jobba med mig och uppskatta det lika mycket som jag, annars får det vara.

För egen del känner jag hur mycket jag behöver ridningen. Dels naturligtvis för min själ, jag tror att den förtvinar annars. Men också för min kropp, periodvis har det blivit väldigt lite ridit nu när jag inte alla gånger mått så bra och min rygg håller helt på att paja då. Så nu kanske mer än någonsin med den extra belastningen som det innebär att vara gravid så behöver jag ridningen. När jag har ridit så känner jag på en gång hur jag blir mjukare, hur blodcirkulationen kommer igång och muskler släpper sina kramper och stelheter och börjar mjukna. Så jag kommer att försöka fortsätta rida så länge jag bara kan för att få må så bra som jag kan.

Lev väl och ta hand om er!

Svalorna har anlänt!

Igår kom svalorna och därmed är det sommar här på gården! Jag är så fascinerad av dessa otroligt vackra fåglar, tänk att dom har flugit hela vägen från Afrika och kom fram igår när jag stod med en häst inne på gången. Svischade förbi mitt huvud i en halsbrytande fart, genom den öppna porten och raka vägen genom hålet i taket upp till lon. Som att det bara vore några minuter sedan sist och inte mer än ett halvår. Nu förgyller dom min vardag med sitt vackra kvittrande och fängslande flygkonst.
En del av hästarna har redan gått ut på bete och njuter för fullt av det gröna gräset. Jag har tre beteshagar kvar att gå igenom innan resten också får komma ut och börja beta. Min älskade Mosilver är så avundsjuk så han håller på att dö där han står och stirrar på dom som redan är på bete, så jag får nog ta och lägga på ett kol med dom där sista hagarna.

Mindre trevligt var årets första åskväder förra veckan. Mitt i natten vaknade vi av att det lät som att någon släppt en mindre bomb över huset. Min första tanke var naturligtvis hästarna som var ute i hagarna, min sambos första tanke var nog datorn och om det brann någonstans. Alla har vi olika prioriteringar. :-) Jag slet i alla fall på mig stövlar och regnrock och sprang ut till hästarna, men dom var helt kolugna och tittade lite förvånat på mig och verkade mest undra vad i hela världen jag var ute och sprang runt mitt i natten för. Så med det viktigaste avklarat gick jag in igen och känner hur det luktar bränt hela nedervåningen. Vårt modem hade exploderat av nedslaget och låg i tre bitar, kablarna till telefonjacket hade brunnit av och det var svart på väggen runt omkring det och det var svart på skrivbordet under skrivaren... Jag har aldrig sett något liknande! Vi tog faktiskt några kort på det, för ingen ska tro att vi överdrev.. Jag är väldigt, väldigt glad att det faktiskt inte började brinna, det kan inte ha varit långt bort. Datorn är däremot helt väck. Och på den ligger över 13 000 bilder som vi korkat nog inte har säkerhetskopierat någonstans. Den förlusten vore helt ovärderlig. Som tur är så verkar det som hårddisken klarat sig och att vi därmed kan rädda korten i alla fall. Tänk, det är bilder från dom senaste sju åren - på hästarna, uppvisningar och utflykter, hästar som inte längre finns med mig, på alla våra renoveringsprojekt, på nära och kära, på resor.. Usch, hemska tanke. Nu kommer vi i alla fall göra som vi länge pratat om och säkerhetskopiera över allt på en extern hårddisk.

Vi hade en spännande söndagkväll också. Precis när jag tänkte börja med någon middag så ser jag genom köksfönstret att hästarna har fått syn på något inne i skogen och är väldigt uppskrämda. Så jag och sambon går ut, och han går längst ned precis i hörnet av hagarna mot skogen. Efter ett litet tag så ropar han till mig - "Du, det står en BJÖRN här! Ca 70 meter bort!" Jag får ju naturligtvis hjärtat i halsgropen och inte tror jag att Peter var särskilt mycket lugnare, fastän både han och björnen står blickstilla och stirrar på varandra. Jag ville bara få in hästarna i stallet så snabbt som möjligt. Jag vet att det är extremt ovanligt att björn skulle ge sig på hästar men det känns väldigt obehagligt att ha dom så nära. Så Peter står kvar och håller koll på vad björnen gör medan skyndar mig att leda in hästarna som är väldigt uppskrämda. Till slut lufsar björnen iväg en bit, stannar och kollar en stund till och går sedan iväg längre in i skogen.
Jag är egentligen inte så rädd för björn, jag vet vad statistiken säger och vet som sagt att det ovanligt att dom ger sig på människor eller hästar. Och det får gärna finnas björn i skogen, men när dom börjar ge sig in på gårdar och vandrar runt inne i byarna här omkring, då tycker jag att det har gått för långt. Det är väldigt, väldigt obehagligt och i dagsläget vet jag inte om jag kommer att våga använda det bortersta betet överhuvudtaget i sommar. Just nu håller jag på att kolla upp det här med rovdjursstängsel, men samtidigt så varnas det för att det i sig kan vara farligt för hästar eftersom dom skär sönder sig väldigt illa om de skulle få panik och försöka springa igenom ett sådant stängsel. Så jag är väldigt villrådig just nu. Är det någon som har några erfarenheter eller vill dela med sig av några ideer?

Alla dessa underbara hästar!

Tänk, jag tror jag är allvarligt hästberoende. Alla dessa underbara, fantastiska hästar, jag skulle kunna ha dom allihop! Dom lockar och drar i mig, jag känner hur det skulle vara att dansa med dom. Tänk om dygnet hade dubbelt så många timmar för mig och pengar inte existerade, då skulle vi dansa och dansa, jag skulle låta mig bäras iväg in i deras värld deras alldeles egna värld som är speciell och unik för varje ny häst. Glädjen att lära känna en ny häst, den är berusande och starkt beroendeframkallande. Det värsta är att jag inte kan sälja hästar. Det innebär ett dilemma som nu resulterat i att mitt stall är absolut knökfullt... Och ändå så fortsätter dom att dyka upp, dessa fantastiska hästar som lockar och pockar, denna vilda längtan..

Vikten av Balans

Saker i livet går ofta i perioder, jag kan nästan se det som teman i livet som dyker upp, tar fokus och mycket plats en stund för att sedan lägga sig till ro, ofta med en hel del insikter i släptåg.
Nu en period har det varit flera människor i min omgivning - vänner, bekanta eller flyktiga kontakter - som av olika anledningar valt att sluta med hästar. Det får mig att fundera på just vikten av balans - i det här fallet i livet. Jag tror verkligen att balans är livsviktigt, balans i allt vi gör. Lika mycket som vi behöver ljuset, så behöver vi mörkret, lika mycket som vi behöver arbeta och stimuleras, så behöver vi vila och återhämtning.
Jag tror att det om något blir ännu viktigare när man håller på med hästar. Hästar tar helt vansinnigt mycket tid, engagemang, pengar och energi. Det gör dom, och just därför tror jag att det är så viktigt att vi som valt att vara med dom tänker på att upprätthålla balansen. Annars blir vi brända, kanske till och med utbrända.
Jag kommer att tänka på en elev och bekant som ringde till mig en lördag, mitt på dagen, för några år sedan och frågade som man ofta gör om jag hade tid och vad jag gjorde. När jag svarade att jag och min sambo låg i sängen och spelade tv-spel och slappade så blev hon väldigt förvånad, nästan lite chockad och utbrast något i stil med "Va, kan sådana som du (instruktör och med så många hästar) spela tv-spel? Är inte du ute med hästarna jämnt?" Jag tyckte det där var väldigt lustigt, det är väl klart att jag kan göra andra saker än att vara med hästarna och att jag kan spendera en hel dag med att bara umgås med min sambo. Samtidigt så tror jag att det ligger något väldigt viktigt i det där. Hade jag inte hittat någon balans, utan lagt varje vaken minut på hästarna så hade jag kanske stått här utan sambo och utan att kunna känna den rena glädjen som det är för mig att rida och att umgås med mina hästar. Så, jag är oerhört rädd om min och min sambos tid tillsammans, jag kan ställa in hästarna tidigt på eftermiddagen på helgen för att kunna duscha av mig hästlukten som annars alltid är med och ha en hästfri kväll med min sambo eller med vänner, jag vårdar även mina andra lite mindre intressen, ger mig själv tid att slappna av emellanåt. Känns det jobbigt att gå ut och rida så avstår jag hellre. Jag låter det aldrig någonsin bli ett tvång att rida. Det tror jag är oerhört viktigt - det dåliga samvetet som många har när de inte ridit så mycket som de tycker att de "borde" är nog den snabbaste vägen till att döda glädjen. Har inte du kul, så har inte din häst det heller och då är det ju totalt meningslöst.
Så jag hoppas verkligen att ni är rädda om er själva, era hästar och er glädje och motivation, för när allt kommer omkring så får vi ju så oerhört mycket tillbaka av våra hästar också. Det är nog egentligen vår egen inställning, våra egna krav som många gånger är det som gör det jobbigt för oss. Vi måste hitta balansen.

Min perfektionist

Att rida min perfektionist, det är inte lätt det. Han kräver total koncentration, absolut fokus och perfekt balans. Korrekt tajming och perfekt avvägda hjälper. Att rida honom är att befinna sig helt och hållet i nuet, glömma allting annat och bara reagera på flödet, följa med i forsen vart än den bär dig. Tappar du fokus en bråkdel av sekund så är du hopplöst efter, helt borta ur leken och då kan du se dig om i stjärnorna efter något som inte mest påminner om en ridskoleponny som är stel som en pinne och stretar emot allt du gör. Han förlåter inget, ser inte mellan fingrarna med minsta millimeter fel. Gör rätt, eller glöm det.
Jag har haft elever på honom som inte förstått att det är hos dom problemet ligger, som tror att dom kan ge en hjälp lite hafsigt i fel mikroögonblick och förvänta sig en reaktion. Sådana tenderar att tro att dom bara kan ge en hjälp med större styrka, dra mer i tyglarna och att dom då skulle få den reaktion dom väntar sig. Inget kunde vara mer fel. Gör rätt, eller glöm det.

Men när du är med i flödet, när du följer forsen, när du gör absolut rätt. Då finns det ingenting liknande, då får du uppleva något som inte går att beskriva med ord. På hängande tyglar, i absolut stillhet får du åka med i den vilda forsen, du får sjunka in i hans hela varelse och bäras i väg till himlen.

Mitt i ridningen..

Hemligheten i dansen ligger i rytmen i övergångarna. Att med total behärskning såväl kroppslig som mental glida in och ur piaff, fram och tillbaka mellan trav och piaff och upp till trav igen, att i perfekt harmoni och samspel förvandla en öppna till en sluta och tillbaka igen. Att omärkligt växla mellan piaff och skolgalopp, att glida från full bärkraft på stället till fullt påskjut framåt och i perfekt balans tillbaka till energi på stället. Däri ligger dansen, däri ligger ridkonstens hemlighet.

Kung Bores återkomst...

Så har då Kung Bore återvänt, vintern slår till med ett sista slag och gömmer bort alla spår av våren. Mer än två decimeter ny, lätt snö har lagt sig som ett tjockt täcke över allting. Tänk hur snabbt man glömmer, jag hade redan förträngt hur jobbigt det är att köra ut kärran med hö till hagarna när man måste pulsa fram i djupsnö och samtidigt dra kärran efter sig eftersom det absolut inte går att styra den i snön. Och hur lång tid det tar att lägga på täcken på alla sju hästar och hur mycket jag önskar att jag kunde fixa ny snabbspännen på täckena istället för att behöva stå och böka med remmarna. För att inte tala om hur jag ska orka få ut dyngkärran till dyngstacken innan P hunnit hem och plogat. Någon vecka av sol och föraningar om våren, så har redan allt det där försvunnit puts väck från minnet och det blir väl aldrig vinter igen? Jaja, det finns ju värre problem.
Så idag blir ridningen inställd, jag vill inte trampa ihop snön på ridbanan innan den skottas. Istället ska jag nog ägna lite tid åt ett av mina andra stora intressen, renovering och byggnadsvård. Man skulle kanske kunna tro att det borde räcka med sju hästar, jobb och undervisande men jag kan liksom omöjligt sitta still och jag älskar att göra saker med händerna och bygga upp något som finns kvar. Ridning är liksom en flyktig konst, den uppstår i ögonblicket och är lika snabbt borta. När jag sitter av så är det bara minnet hos mig och min häst som berättar om vad som vi skapat. När man bygger och renoverar så är det något väldigt beständigt, det finns kvar och kanske kan det finnas kvar i generationer framåt.
Ett av mina pågående projekt är att klä om ett par fåtöljer som vi fått ärva. Tyget jag använder kommer från min mormor, så det är återvinning på hög nivå. :-)





Vi har precis renoverat vardagsrummet nere, och våran Gubbe har hittat en ny favoritplats. Jag brukar säga att han är en prydnadskatt, han ligger där så ofta att det nästan ser tomt ut om han inte gör det..


Nu har vi börjat på det som ska bli ett nytt vardagsrum på övervåningen. Det har varit ett gammalt kök från den tiden då två generationer bodde här på gården. Det vanliga var att föräldrarna flyttade upp på övervåningen när de började bli gamla. Någon har börjat riva ut det gamla köket, men inte kommit så långt, så det är verkligen mycket jobb däruppe. Än så länge har vi mest bara hunnit plocka ur, riva bort köksskåpar och vedspis (den ska sparas, men inte sitta i vardagsrummet), putsat om murstocken och ångat bort tapetrester. Det ser mest hemskt ut, men det kommer att bli kanon. Så dagen kommer nog att ägnas åt slipning, kvistlackning av det nya locktaket och att sätta upp tre nya masonitskivor på timmerväggen där vi fick lova att riva bort de gamla. Det är att ha roligt för mig! :-)

Skolskritt

Ibland önskar jag att jag hade med mig papper och penna när jag rider, så jag kunnat skriva ned det jag kommer på på en gång. Det är liksom en ögonblickets insikt, som bäst förstås och beskrivs på hästryggen. Jag vet att Ewa nån gång hade för vana att ha på sig en sån där liten grej som man kan tala in i och som spelar in. Fickminne eller vad det heter. Det kanske inte vore en så dum ide.
I alla fall, det jag kom att tänka på idag handlade om att utbilda hästar. Det viktiga är inte att hästen kan göra exakt den rörelse man ber om, om det så är en öppna, sluta, skolskritt eller galoppiruett. Det viktiga är att den som utbildar känner vad som behöver läggas till i pusslet för att stärka hästen. Vi kan ta skolskritten som exempel. Skolskritten är något som växer fram hos hästen om man vet vilka bitar som behövs och vilka bitar just den hästen behöver.
Hos någon kan det vara problem med det jämna påskjutet, det vill säga bakbenens förmåga att ta tag mot marken och trycka ifrån istället för att bara pendla med benen, hos någon annan kan det vara förmågan att aktivera en specifik muskel, till exempel ländmuskulaturen, hos någon annan kan det vara en mental grej, hästen behöver känna stolthet innan han klarar av att göra en sådan rörelse eftersom dessa rörelser väldigt starkt hänger ihop med det känslomässiga planet. En fjärde kan behöva mer lek och energi, medan en femte kan behöva få känna sig fram i lugn och ro och sakta närma sig samling via skolorna. Ibland kan det vara så att jag måste jobba med en sak som för den okunnige inte alls ser ut att hänga ihop med skolskritten. Om man har en halvdan skolskritt så kan det vara så att jag känner att hästen till exempel inte tar i med sitt vänstra bakben på rätt sätt och då måste jag jobba med det. Då kan det för en stund se ut som att vi kommer längre ifrån arbetet med skolskritten och det kan rent av se sämre ut, medan hästen letar efter vad han ska göra och hur han ska kunna göra det jag ber om. Då gäller det att komma ihåg just det, det viktiga är inte att hästen gör just skolskritten, det viktiga är att vi jobbar med de bitar som just den hästen behöver för att komma vidare.
Det är också viktigt att komma ihåg att verkligen ge hästen tid att leta efter hur han ska göra det vi ber om. Jag jobbar med otroliga precisionskrav och ofta får jag jobba med att hästen ska hitta ett nytt sätt att använda sin kropp på för att kunna utföra det jag vill. Testa själv att försöka ändra vilket ben du skjuter mest med, vilket håll du helst går böjd åt, vilken höft du helst sjunker ned med och vilken du helst håller upp - det tar tid! Du kanske inte ens tänkt på hur du själv står och går? Det är många som inte har det, och det är fascinerande att se hur många som får stora problem med att hålla balansen, eller att överhuvudtaget röra sig när jag går in och jobbar med deras kroppar på samma sätt som jag jobbar med hästarna. Det är faktiskt en sån där övning som jag brukar göra med mina elever, den är väldigt nyttig.
Jaja, kanske ska jag leta upp ett litet block som får plats i fickan. Det är så oerhört mycket svårare att beskriva ögonblickets insikt i efterhand, insikten dyker ofta upp som en oerhört träffande formulering, glasklar och pricksäker.

Håriga karlar och ludna damer...

Nu är det vår i luften! Hästarna fäller hår för fullt och jag ryktar nog lös nästan en halv skottkärra med hår varje dag. Kattdamerna och herrarna fäller en hel del hår dom med för den delen. Slutsatsen är alltså att det är hår överallt. Verkligen överallt.
Gruset på ridbanan börjar titta fram och jag bara måste leta upp dom få fläckarna med bart grus och gå lite på det bara för att få höra det där ljudet. Ljudet av knastrande grus under fötterna. Och så droppar och rasar det från taken för fullt. Ljuset har återvänt och solen värmer och fåglarna kvittrar. Nu är en underbar tid att leva!

Att umgås med hästar...

Jag har just pratat länge med en kär vän och som vanligt kommer vi in på väldigt djupa funderingar, hon och jag. Så nu sitter jag här och lyssnar på Raubtier och låter tankarna fortsätta komma ut.
Att umgås med hästar är själsdanande i allra högsta grad. Det krävs stort mod, själsstyrka, djup beslutsamhet och samtidigt en oerhörd känslighet, förmåga att vara lyhörd och inkännande, och den allra djupaste kärlek och respekt för andra varelser. Det är en balansgång att sammanföra alla dessa egenskaper och tyvärr så syns det alltför ofta människor som blandar ihop dessa inre kvalitéer med yttre maktmedel och tror att dom kan tillförskansa sig något slags "ledarskap" över dessa fria själar med hjälp av en brutal behandling. Det är en milsvid skillnad på att kuva en häst och på att ingå ett samarbete som för båda parter framåt och som ger båda lika mycket glädje.
Olika hästar kräver olika mycket av sina människor, men alla vill de se mod och beslutsamhet i sin människa. Tänk själv vilka människor du känner tillit till, det är dom som besitter en inre styrka kombinerat med känslighet.
Det som fascinerar mig så mycket med hästar är just deras förmåga att se igenom alla föreställningar och se sanningen därbakom, ofta långt innan jag kan se den. Du kan meditera hur mycket du vill och jobba med personlig utveckling och så vidare, men inför en häst så visar det sig vilka inre kvalitéer du verkligen besitter.



Texten jag lyssnar på just nu:
"Du tror att du kan regera elden med tvång
Tills dess att den bränner dig svårt"
Passande.

Genom eld och genom vatten...

Det finns en historia bakom Granes namn. Grane är nämligen en häst ur den nordiska mytologin, en son till Sleipner som Oden skänker till Sigurd Fafnesbane. Oden råder Sigurd att ta väl hand om Grane, ty han är den bäste bland hästar. Granes mod och styrka är oöverträffad och han går genom eld och genom vatten för sin ryttare. Det är på Grane som Sigurd Fafnesbane rider ut för att söka upp och dräpa den onda draken Fafnir, och det är Grane som bär både Sigurd och Fafnirs enorma skatt med sig hem. "Så mycket guld fann han där att han knappt ansåg det möjligt att varken två eller tre hästar klarat det." Och ändå så bar Grane både skatten och Sigurd själv "som om han vore alldeles utan börda". Det är också Grane som bär Sigurd genom en mur av flammor för att fria till Brynhild.
Hela historien finns att läsa i Völsungasagan, en viktig bit av vår nordiska mytologi.
Min tanke med att döpa om Grane, var att modet och styrkan som ligger i namnet skulle hjälpa Grane att få del av dessa egenskaper. När jag köpte honom hade han ett mindre smickrande namn som inte var till särskilt stor hjälp för den lite smårädde och lilla hästen han då var. Och han har faktiskt växt med namnet. Fast jag har inte testat att rida genom eld ännu..

En sten har lyfts från mitt hjärta

Grane, min kära vän som skadade sig innan jul är nu äntligen friskförklarad. Vi har kämpat hårt och nu mot alla odds så verkar det faktiskt som att han ska klara sig.
När jag kom ut i stallet på söndagmorgon helgen innan jul så hoppade han på tre ben. Det kändes som en iskall kniv som vreds om i magen på mig. Det beskriver väl Granes personlighet rätt bra att han däremot verkade i det närmaste oberörd och försökte småspringa ut i hagen som vanligt, och det tog flera meter på gången innan jag hann få stopp honom. Levnadsglad och med en väldigt hög smärttröskel. Vid en noggrann undersökning så hittade jag ett litet, litet sår stort som en brodd precis ovanför kotan på framsidan bakbenet. Det är svårt att veta säkert, men den mest troliga gissningen är att han på något sätt har lyckats sparka sig själv på bakbenet inne i boxen.
Jourhavande distriktsveterinär (jag har hittills i mitt liv aldrig varit med om att en allvarlig skada skett under ordinarie arbetstid...) kom så fort hon kunde och jag är så glad över det proffsiga och omtänksamma sätt som alla veterinärer jag haft att göra med under hela den här historien har visat. En god relation med en veterinär som man känner till och litar på är guld värd, och det är något jag verkligen saknat sedan min förra veterinär flyttade. Att jag känner till veterinären och veterinären känner till mig, och att tilliten går åt båda håll, det är ovärderligt. Jag vill gärna ha ett gott nätverk med duktiga och kompetenta veterinärer, hovslagare, alternativ behandlare osv runt mig, sådana som jag känner och litar på.
Den omedelbara oron var om leden hade blivit perforerad, och distriktsveterinären pratade själv med jourkliniken i Vännäs om vi kanske skulle åka upp direkt där på söndageftermiddagen. Bara en sån sak var väldigt skönt för mig, att kliniken och veterinären på plats diskuterade med varandra hur vi skulle göra. Till slut bestämdes det dock att vi skulle avvakta och åka upp till Umeås klinik på måndagmorgon.

En perforerad led är oerhört allvarligt, men det finns inte särskilt mycket information att läsa för den vanliga hästägaren. Får man ett sår, hur litet det än kan verka i närheten av en led så ska man kontakta veterinär. Om leden blivit perforerad, dvs om det är hål in till leden så kan smuts och bakterier lätt ta sig in dit och orsaka en inflammation. Om så sker så är det mycket allvarligt, då detta i de flesta fall leder till kraftig, aggresiv artros och en nedbrytning av leden som inte går att stanna upp. Om man misstänker en perforerad led så ska hästen in på klinik så fort som möjligt. Där kan hästen sövas och veterinären gå in och spola rent inne i leden. Man ska absolut inte använda jodopax för att tvätta rent ett sår i närheten av en led. Mer om sårskador och vård av dessa finns att läsa på denna utmärkta sida. http://www.stallbredbyn.se/index.php?option=com_content&view=article&id=114&Itemid=81

Väl på kliniken på måndagmorgon så verkade det som att det hade gått bra och inte blivit något hål in till leden. För säkerhets skull så bestämde vi oss ändå för att söva ned honom och spola rent. Däremot så visade röntgen att han hade träffat rakt på sesam-benet som dom har på framsidan kotan och sparkat av det. Detta pytte pyttelilla ben, rakt på. Snacka om olycksträff. Så det skulle måste opereras för att plocka bort den numera lösa benbiten, men det går inte att göra i det akuta skedet, så vi fick åka hem, ställe Grane på boxvila med kanyl fastsydd i halsen och massor med medicin som skulle ges och återkomma på två veckor. Så mina andra hästar fick turas om att stå inne som sällskap och med en massa hö och kärlek så gick det ganska så bra att hålla honom vid gott mod ändå.
Så åkte vi då upp när två veckor hade gått, röntgade igen för att se hur det hade utvecklats och lämnade honom över natten för operation morgonen därpå. Det var verkligen fruktansvärt att lämna honom där, åka hem med tom transport och stå och kolla på den tomma boxen. Även om jag visste att jag skulle få hämta honom dagen efter, så är det alltid oroligt med att söva en häst och dessutom visste vi ju inte hur det skulle gå. Jag gick som på nålar tills veterinären äntligen ringde upp och berättade hur det hade gått. Och det var väl då som jag fick den värsta nyheten. Att plocka bort den lösa benbiten hade väl visserligen gått bra, men när dom gick in med kameran så såg dom också att det visst hade varit hål in till leden, för det låg kvar hår (!) och smuts därinne och leden var kraftigt inflammerad. Och nu var prognosen väldigt, väldigt dålig. För inte nog med att det hade kommit in smuts och bakterier till leden, nu hade det dessutom legat där i två veckor. Förklaringen jag fick på varför det inte hade märkts när dom hade försökt spola leden första gången var att ingångshålet hade varit så litet att det troligen hade hunnit läka innan dom började spola, vilket innebar att smutsen blev kvar därinne och det såg ut som att det inte varit något hål.
Nu var det i alla fall rengjort och det enda som var kvar att göra var att vänta. Vänta och se om han mot alla odds ändå skulle klara sig. Och nu i tisdags, efter nästan en och en halv månad så var det dags för återbesök. Domens dag kändes det som. Jag hade försökt undvika att tänka på det, nästan försökt undvika att se hur han rörde sig på våra korta promenader för att inte börja fundera - går han bra nu, nej vänta, rörde han sig inte lite konstigt nu, är det bättre idag, är det sämre, såg inte det där steget lite underligt ut? Istället har jag försökt koncentrera mig på honom, på att vara med han, njuta av hans sällskap och gjort allt jag kan för att hålla honom på gott humör.
Och tänk, det gick vägen! På återbesöket rörde han sig ganska så bra, lite stel men konstigt vore det väl annars och röntgen visade att det inte blivit några pålagringar alls i leden. Jag försökte koncentrera mig på en flämtande lite ljusglimt av hopp i mörkret och tänk, under kan faktiskt ske!

Jag är oerhört tacksam för alla som hjälpt oss på kliniken i Umeå, dom har varit så duktiga och engagerade. Det värmer skönt och känns tryggt när det märks att de verkligen bryr sig.

En ny vän

Så är det nu klart, den fantastiska själ som flyttade hit innan jul kommer att bo kvar här på gården. Hans Människa fortsätter att äga honom, men han kommer att bo kvar här ett bra tag framöver. Och jag är så glad över möjligheten att få umgås med honom, han är otroligt speciell och betyder mycket i mitt liv.
Bara att leda honom in och ut ur hagen är en hel upplevelse. Hans tid går i en annan takt och tillåter man bara sig själv att slappna av och sjunka ned i hans tid så kan man få se världen ur ett helt annat perspektiv. Vi kan stå stilla länge och betrakta en glittrande snöflinga eller spana in i horisonten. Vad man kan få se där, om man ser det ur hans ögon det är det bara dom som har stannat till och lyssnat som vet. Han ser saker som vi inte har förstånd uppfatta, han ser världen på ett djupare plan. Och tänk, det mest fantastiska är att han tar mig med bara jag låter honom.

Mycket har förändrats i mitt liv sen han kom hit. Jag har ställts vid vägskäl och ändrat min åskådning på världen och mig själv. Processer har satts igång som lett mig in på vägar som jag inte vet var dom leder.

I Fullmånens magiska ljus...

Det var en magisk kväll igår, fullmånen var så ljus, så klar. Inga lampor behövdes, jag såg klart ändå. Och ändå såg min välkända gård lite annorlunda ut i månens sken, lite mystisk och magisk. Månens kalla blåa ljus speglades i snön och tycktes lysa upp hela världen, fick snön att glittra och glimra och spelade med skuggorna. Jag kom att tänka på de gamla sägnerna om månens kraft, om gudinnan och modern. Kelterna dyrkade både gudinnan, månen, och guden, solen, lika högt. Gudinnan var också förknippad med jorden och guden med himlen. Båda behövdes, sida vid sida och naturen vördades. Balans.
Vår jord skulle behöva lite av den balansen återigen.