Nu lackar det mot jul

Ute faller snön och världen har blivit vit och vacker.

Jag satt igår och tänkte på ett barns förväntan inför jul. Och så undrar jag när man blev för vuxen för den? Jag gör nog mitt bästa för att hitta tillbaka till den känslan, kanske är det de som jag gillar så mycket med jul. Eller som knyttarna uttrycker det i den där härliga underbara boken: "Myset, pyset, knyttkalaset, att ge en omtanke omslagen i något fint. Kura puttra, vara tillsammans i det lilla. Ensamma är vi ingenting. Vad vi är är vi tillsammans." Omtanken och värmen.

Och nog är det en magisk tid, juletiden. Man kan känna det i alla människor som blir lite varmare än vanligt, som bryr sig om lite mer än vanligt. Människor öppnar sina hjärtan och söker sig tillsammans. Jag har alltid funderat hur världen skulle se ut om alla var så som de är i juletid året om? Kanske skulle det vara en lite bättre värld, en lite godare värld.

Så jag gör i alla fall det mesta jag kan, jag försöker hitta tillbaka till en lite mer okomplicerad glädje, puttrande kärlek och kuttrande förväntan. Och dela med mig, söka oss närmare och vara tillsammans.

Glädjen i att vara tillsammans och göra dom där sakerna jag längtade efter som liten. Så vi har hämtat hem en levande, vacker gran som nu står på vår bro i väntan på kvällen innan jul när den ska kläs, jag har tänt ljus överallt och bundit mig en så vacker julbock av granris.

Tomtar och blommor och vackra, varma tyger överallt. För det är så. Så som det beskrivs bäst av knyttarna.

"Varför ger ni saker inslagna i paket? Varför blir det mycket godare när det är papper runt omkring? Det är just så vi ger till varandra. Ni tycker om det också. Allt som inte ges så, känns tomt. Ni kan köpa hur mycket som helst, men ni blir aldrig mätta. Bara det som kommer inifrån, går rakt in."

Och så var jag på julbord igår. Ett julbord gjort med äkta kärlek, varje maträtt ett riktigt hemlagat hantverk, i de vackraste, konstnärligaste omgivningar du kan tänka dig med omtanke och värme överallt. Jag blir alldeles så där glad inombords av en sådan genuin julkänsla.

Stället rekommenderas varmt, Bruksgodset i Banafjäl.

Så, God Advent till alla där ute! Fyll er med förväntan och glädje, och dela den så blir den större! Kram

Ridning och livet

Jag hade ett långt samtal med en kär vän idag. Vi borde nog börja spela in våra samtal, ibland ploppar det ut så mycket kloka tankar. Att rida är som att leva livet. Det handlar om mod, mod att gå framåt, mod att släppa taget om kontrollen, mod att vänta på rätt tid. Att inte jobba mot, utan att jobba med hästen, livet, att följa flödet utan att forcera. Att lära känna sig själv. Att ta hand om sig själv och sin kropp, att vårda den kärleksfullt så att vi kan bruka den till det vi vill. Man kan inte ta hand om någon annan om man inte kan ta hand om sig själv.

Fokusera på vad du vill ha och när tillfället uppenbarar sig så ta chansen. Följ flödet.

Ett inre lugn och en styrka och harmoni som kommer inifrån dig själv. Hästar ställer höga krav, men i gengäld får du så otroligt mycket tillbaka. Dom kräver att du är närvarande i nuet, att du är sann i din själ och att du respekterar livet omkring dig.

Konsten att rida lär dig konsten att leva. Hästen ger dig direkt feedback, livet kan ha en liten fördröjning på sin feedback.

Kanske är det därför jag älskar dom så mycket. Dom utmanar mig varje dag, dom bär mig när jag är svag, tröstar mig när jag är ledsen och ger mig alltid en obeskrivbar kärlek och glädje, dom ger mig styrka, mod och dom ger mig frihet.

Om så allt jag kan göra för dom i gengäld är att höja min röst för deras rätt, så kommer min röst aldrig att tystna.

Pyssel

Jag älskar att pyssla. Faktiskt så gillar jag nästan det mesta där man får skapa något med sina händer. Men att bygga något, ett stall till exempel, tar ju ganska mycket tid och pengar. Pysslet däremot är ofta nästan helt gratis, man kan plocka en hel del från naturen. Dessutom så tar det i jämförelse inte särskilt lång tid innan man kan se hur fint det blir. Så julen är ju verkligen en favorit på året, då är det fritt fram att ägna all sin lediga tid åt att bara helt enkelt pyssla.

Jag har försökt ta några kort på det jag pysslat fram hittills, men det är liksom lite svårt både att få rätta julstämningen och att få några fina kort när det regnar och regnar och allt bara är grått...

Jag har i alla fall gjort en sak som jag aldrig fått göra tidigare - jag har planterat ut blommorna från höstkrukan, två alunrötter, i rabatten i skenet av en pannlampa i mitten på december! Jag tror att det här vädret är för att jag ska få äta upp min önskan om att flytta söderut som jag hade i mitten på förra vintern. Då kollade jag faktiskt på gårdar i Skåne på internet. Nu inser jag att om det är så här deras vinter är, så trivs jag faktiskt väldigt bra i Norrland. Under normala omständigheter. Det är inte det här.

Ett väldigt dåligt kort, men det röda är iaf en alunrot, nyplanterad.

Och här är vår bro.

Jag är faktiskt ganska nöjd med min adventsljusstake i år. Mossa från skogen, kristallprismor och lite fejksnö, så fick den ett helt annat utseende.

Jag ska se om jag kan ta lite mer kort på pyssel.

Återkommer.

En själ

Även hästar har en själ.

Har människor glömt det?

Eller har dom har aldrig vetat?

Eller bryr de sig helt enkelt inte?

Ibland blir jag så trött. Trött in i själen. Att få människor att stanna upp och se sin häst i ögonen, stanna upp och tänka efter, det kan kännas som att försöka flytta ett berg.

Men med tankens kraft går allt. Fast vissa dagar är kraften i ebb. Då vill jag krypa in i min bubbla, min egen värld och bara vara. Njuta av mina hästar, mina underbara katter, min gård som är en värld där tomtar och troll finns, där draken står i skogen och väntar på att jag vill ta en vild ritt och enhörningar gnäggar i hagen. Där känslighet är något att vårda och stillheten och lyssnandets konst är värdesatta.

I den andra världen verkar känslighet vara något som ska härdas och sårbarhet utnyttjas. Hårda hjärtan och vassa armbågar hyllas, skinn på näsan och tuffa attityder. Jag vill inte vara med på det, jag vill inte vara en del av det.

Mitt hem är min borg, mitt andningshål, min värld.

Första inlägget...

Jaha, här kommer det, mitt första inlägg i bloggen. :-)

Jag har ju alltid gillat att skriva, så jag tänkte att kanske det här passar mig. Annars gillar jag mest att skriva för hand, det är något med att fylla sida efter sida med tankar och känna bläckpennans rispande på pappret. För bläckpennor måste det vara, jag gillar inte att skriva med blyerts det blir liksom inte rätt flyt i dom. Helst skulle jag nog haft en sådan där gammaldags fjäderpenna som man doppar i bläck. Det hade nog passat mig perfekt! Papperskvalitén är också viktig. Det ska vara lite tjockare, mjukt och ha en bra känsla i sig. Men nog om det, jag får väl se om det passar mig att sitta och knappa på ett tangentbord istället.

Har ägnat hela dagen åt mina hästar, det har varit en helt underbar dag! Efter den värsta hösten i historien (jag lovar, det måste ha varit det!) med ett regn som aldrig verkar ta slut och lera överallt, så har det äntligen blivit vinter! 4 minus, snö på marken och gnistrande sol. Det är ganska härligt att bo i Norrland ändå!

Red ut en sväng upp i skogen med Arigel. Det har jag längtat efter! Vägen dit upp gjordes iordning förra sommaren, men tyvärr blev det bara lagt på alldeles för grovt grus, så hästarna får jätteont i fötterna om jag försöker rida där. Men nu med snön så gick det alldeles utmärkt.

Med grenar tyngda av snö som hängde in över vägen, solen strålande och gnistrande i snön och så denna helt makalösa häst under sig som dansar fram i piaff och passage för bara tankens kraft. Det är magi i vardagen!

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och sen ut och fortsätta rida några hästar till!

Lev väl!