En sten har lyfts från mitt hjärta

Grane, min kära vän som skadade sig innan jul är nu äntligen friskförklarad. Vi har kämpat hårt och nu mot alla odds så verkar det faktiskt som att han ska klara sig.
När jag kom ut i stallet på söndagmorgon helgen innan jul så hoppade han på tre ben. Det kändes som en iskall kniv som vreds om i magen på mig. Det beskriver väl Granes personlighet rätt bra att han däremot verkade i det närmaste oberörd och försökte småspringa ut i hagen som vanligt, och det tog flera meter på gången innan jag hann få stopp honom. Levnadsglad och med en väldigt hög smärttröskel. Vid en noggrann undersökning så hittade jag ett litet, litet sår stort som en brodd precis ovanför kotan på framsidan bakbenet. Det är svårt att veta säkert, men den mest troliga gissningen är att han på något sätt har lyckats sparka sig själv på bakbenet inne i boxen.
Jourhavande distriktsveterinär (jag har hittills i mitt liv aldrig varit med om att en allvarlig skada skett under ordinarie arbetstid...) kom så fort hon kunde och jag är så glad över det proffsiga och omtänksamma sätt som alla veterinärer jag haft att göra med under hela den här historien har visat. En god relation med en veterinär som man känner till och litar på är guld värd, och det är något jag verkligen saknat sedan min förra veterinär flyttade. Att jag känner till veterinären och veterinären känner till mig, och att tilliten går åt båda håll, det är ovärderligt. Jag vill gärna ha ett gott nätverk med duktiga och kompetenta veterinärer, hovslagare, alternativ behandlare osv runt mig, sådana som jag känner och litar på.
Den omedelbara oron var om leden hade blivit perforerad, och distriktsveterinären pratade själv med jourkliniken i Vännäs om vi kanske skulle åka upp direkt där på söndageftermiddagen. Bara en sån sak var väldigt skönt för mig, att kliniken och veterinären på plats diskuterade med varandra hur vi skulle göra. Till slut bestämdes det dock att vi skulle avvakta och åka upp till Umeås klinik på måndagmorgon.

En perforerad led är oerhört allvarligt, men det finns inte särskilt mycket information att läsa för den vanliga hästägaren. Får man ett sår, hur litet det än kan verka i närheten av en led så ska man kontakta veterinär. Om leden blivit perforerad, dvs om det är hål in till leden så kan smuts och bakterier lätt ta sig in dit och orsaka en inflammation. Om så sker så är det mycket allvarligt, då detta i de flesta fall leder till kraftig, aggresiv artros och en nedbrytning av leden som inte går att stanna upp. Om man misstänker en perforerad led så ska hästen in på klinik så fort som möjligt. Där kan hästen sövas och veterinären gå in och spola rent inne i leden. Man ska absolut inte använda jodopax för att tvätta rent ett sår i närheten av en led. Mer om sårskador och vård av dessa finns att läsa på denna utmärkta sida. http://www.stallbredbyn.se/index.php?option=com_content&view=article&id=114&Itemid=81

Väl på kliniken på måndagmorgon så verkade det som att det hade gått bra och inte blivit något hål in till leden. För säkerhets skull så bestämde vi oss ändå för att söva ned honom och spola rent. Däremot så visade röntgen att han hade träffat rakt på sesam-benet som dom har på framsidan kotan och sparkat av det. Detta pytte pyttelilla ben, rakt på. Snacka om olycksträff. Så det skulle måste opereras för att plocka bort den numera lösa benbiten, men det går inte att göra i det akuta skedet, så vi fick åka hem, ställe Grane på boxvila med kanyl fastsydd i halsen och massor med medicin som skulle ges och återkomma på två veckor. Så mina andra hästar fick turas om att stå inne som sällskap och med en massa hö och kärlek så gick det ganska så bra att hålla honom vid gott mod ändå.
Så åkte vi då upp när två veckor hade gått, röntgade igen för att se hur det hade utvecklats och lämnade honom över natten för operation morgonen därpå. Det var verkligen fruktansvärt att lämna honom där, åka hem med tom transport och stå och kolla på den tomma boxen. Även om jag visste att jag skulle få hämta honom dagen efter, så är det alltid oroligt med att söva en häst och dessutom visste vi ju inte hur det skulle gå. Jag gick som på nålar tills veterinären äntligen ringde upp och berättade hur det hade gått. Och det var väl då som jag fick den värsta nyheten. Att plocka bort den lösa benbiten hade väl visserligen gått bra, men när dom gick in med kameran så såg dom också att det visst hade varit hål in till leden, för det låg kvar hår (!) och smuts därinne och leden var kraftigt inflammerad. Och nu var prognosen väldigt, väldigt dålig. För inte nog med att det hade kommit in smuts och bakterier till leden, nu hade det dessutom legat där i två veckor. Förklaringen jag fick på varför det inte hade märkts när dom hade försökt spola leden första gången var att ingångshålet hade varit så litet att det troligen hade hunnit läka innan dom började spola, vilket innebar att smutsen blev kvar därinne och det såg ut som att det inte varit något hål.
Nu var det i alla fall rengjort och det enda som var kvar att göra var att vänta. Vänta och se om han mot alla odds ändå skulle klara sig. Och nu i tisdags, efter nästan en och en halv månad så var det dags för återbesök. Domens dag kändes det som. Jag hade försökt undvika att tänka på det, nästan försökt undvika att se hur han rörde sig på våra korta promenader för att inte börja fundera - går han bra nu, nej vänta, rörde han sig inte lite konstigt nu, är det bättre idag, är det sämre, såg inte det där steget lite underligt ut? Istället har jag försökt koncentrera mig på honom, på att vara med han, njuta av hans sällskap och gjort allt jag kan för att hålla honom på gott humör.
Och tänk, det gick vägen! På återbesöket rörde han sig ganska så bra, lite stel men konstigt vore det väl annars och röntgen visade att det inte blivit några pålagringar alls i leden. Jag försökte koncentrera mig på en flämtande lite ljusglimt av hopp i mörkret och tänk, under kan faktiskt ske!

Jag är oerhört tacksam för alla som hjälpt oss på kliniken i Umeå, dom har varit så duktiga och engagerade. Det värmer skönt och känns tryggt när det märks att de verkligen bryr sig.