Återigen länge sen sist...

Ja, nu var det ett bra tag sedan sist. Det blir väl lätt så när det händer mycket, att då sätta sig ned och skriva lite reflektioner och tankar om allt som händer är svårt. I alla fall för mig, jag vill noga väga orden som kommer ut eftersom man låser ramen för tanken på något vis när man skriver. Därför vill jag helst låta tanken vandra fritt när det är som mest på gång.

Ett oväntat problem har uppstått, kände jag idag när jag red. Orsaken är ju varken ett problem eller oväntad, men har ändå vänt upp och ned på min värld. Jag är nämligen gravid och njuter för fullt av det, men det var inte det jag tänkte skriva om här. Det oväntade problemet är att min mage börjar slå i framvalvet på sadeln och den lille därinne är inte så nöjd med det. Många andra problem hade jag kunnat tänka mig som kan göra att jag måste sluta rida ett tag framöver, men just det hade jag nog inte tänkt på. Jag har aldrig tänkt på att framvalvet skulle vara så särskilt högt, det är faktiskt lägre än på många skolsadlar men tydligen så är det tillräckligt högt nu. Så skritt på långa tyglar går inte så bra nu, då blir det alldeles för stora rörelser. Jag får hålla mig till samlad skritt, skolor, skolskritt och piaff framöver tror jag. Traven kan möjligen gå om det är en väldigt samlad och balanserad trav. Det blir lite svårt, jag är van att anpassa mig till vad hästen behöver göra just för dagen men just nu så kommer dom att få försöka anpassa sig till vad jag klarar av. Naturligtvis blir det inte fråga om någon vidareutbildning eller ökade krav på skolningen nu, då måste man kunna anpassa sig till hästen och växla mellan olika jobb. Istället får det bli lite välgörande "håll igång" gymnastik för både mig och hästarna och så kan jag ju passa på att lägga mer energi på just skolorna och deras fulländning. Det var någon som har jämfört skolorna med notträning för en pianist, man blir aldrig klar med dom utan det finns alltid någon liten detalj att förbättra och det är så sant så sant. Dom är verkligen perfekt att träna styrka, koordination, kroppskontroll och lyhördhet med.
Min kära hoppetoss-häst har jag beslutat att bara arbeta för hand nu tills vårt lilla barn kommit. Inte egentligen för att jag är särskilt oroad över att ramla av när han börjar studsa runt, han har faktiskt blivit alltmer civiliserad med åren fast än kan det komma lite luftsprång emellanåt. Det brukar aldrig vara några problem att sitta kvar, men däremot så vill jag inte slå magen i det där framvalvet. Så istället ska vi ha en styrketräningsperiod med intensivt fokus på piaffarbetet för hand. Det blir faktiskt helt perfekt för honom, när han vet att det är piaffen vi ska lägga fokus på så kan han slappna av och stanna kvar i arbetet längre stunder istället för att studsa iväg i skolgalopp och diverse språng så fort han blir lite övertänd. Dessutom finns det en stor fördel med arbetet för hand och det är att det är lättare att övervaka att takten blir helt ren när man kan se det diagonala benlyftet. Just takten kan han ha lite svårt för annars, han har så lätt att spänna sin rygg lite och då går takten mot pass istället för diagonal.

Min älskade Mosilver kommer jag nog att rida längst, känslan att sitta på honom är så underbar och fylld av glädje så jag vet inte hur jag skulle kunna klara mig utan det någon längre stund. Han är så mjuk, så mjuk. Som en rund boll som jag kan forma med bara tanken åt alla håll. Som att flyta runt i vispad grädde, för att citera fru Drangel. Jag ler fortfarande när jag tänker på när hon sa det där, det är en sådan härlig beskrivning av känslan.
Han har för övrigt haft ett långt sommarlov nu i sommar. Det är ju alltså hästen som nästan alltid kommer i galopp när jag ska hämta honom i hagen för att rida och nu när han fick gå ut på sitt stora bete dygnet runt så beslutade han sig för att ta lov. Jag fick absolut inte ta honom. På nåder kunde jag få komma och smörja in flugmedel och kolla igenom honom lite på kvällarna, men någon grimma och gå in och jobba var det inte tal om. Jaja, tänkte jag och tog det hela med ro. Jag vet hur mycket han älskar sin frihet och hur lite han har fått njuta av den tidigare i sitt liv. Så gick det väl en månad eller nåt sånt och så en dag kommer han fram och ställer sig vid grindöppningen när jag går förbi och meddelar att nu har han haft semester klart. Så nu rider vi igen och det har hänt mycket mentalt med honom i sommar. Många spänningar och mentala låsningar verkar ha släppt och han är nästan lite som en ny häst.
Det är en sak jag håller benhårt på. Mina hästar ska vilja jobba med mig och uppskatta det lika mycket som jag, annars får det vara.

För egen del känner jag hur mycket jag behöver ridningen. Dels naturligtvis för min själ, jag tror att den förtvinar annars. Men också för min kropp, periodvis har det blivit väldigt lite ridit nu när jag inte alla gånger mått så bra och min rygg håller helt på att paja då. Så nu kanske mer än någonsin med den extra belastningen som det innebär att vara gravid så behöver jag ridningen. När jag har ridit så känner jag på en gång hur jag blir mjukare, hur blodcirkulationen kommer igång och muskler släpper sina kramper och stelheter och börjar mjukna. Så jag kommer att försöka fortsätta rida så länge jag bara kan för att få må så bra som jag kan.

Lev väl och ta hand om er!