Min perfektionist

Att rida min perfektionist, det är inte lätt det. Han kräver total koncentration, absolut fokus och perfekt balans. Korrekt tajming och perfekt avvägda hjälper. Att rida honom är att befinna sig helt och hållet i nuet, glömma allting annat och bara reagera på flödet, följa med i forsen vart än den bär dig. Tappar du fokus en bråkdel av sekund så är du hopplöst efter, helt borta ur leken och då kan du se dig om i stjärnorna efter något som inte mest påminner om en ridskoleponny som är stel som en pinne och stretar emot allt du gör. Han förlåter inget, ser inte mellan fingrarna med minsta millimeter fel. Gör rätt, eller glöm det.
Jag har haft elever på honom som inte förstått att det är hos dom problemet ligger, som tror att dom kan ge en hjälp lite hafsigt i fel mikroögonblick och förvänta sig en reaktion. Sådana tenderar att tro att dom bara kan ge en hjälp med större styrka, dra mer i tyglarna och att dom då skulle få den reaktion dom väntar sig. Inget kunde vara mer fel. Gör rätt, eller glöm det.

Men när du är med i flödet, när du följer forsen, när du gör absolut rätt. Då finns det ingenting liknande, då får du uppleva något som inte går att beskriva med ord. På hängande tyglar, i absolut stillhet får du åka med i den vilda forsen, du får sjunka in i hans hela varelse och bäras i väg till himlen.