Har människor glömt det?
Eller har dom har aldrig vetat?
Eller bryr de sig helt enkelt inte?
Ibland blir jag så trött. Trött in i själen. Att få människor att stanna upp och se sin häst i ögonen, stanna upp och tänka efter, det kan kännas som att försöka flytta ett berg.
Men med tankens kraft går allt. Fast vissa dagar är kraften i ebb. Då vill jag krypa in i min bubbla, min egen värld och bara vara. Njuta av mina hästar, mina underbara katter, min gård som är en värld där tomtar och troll finns, där draken står i skogen och väntar på att jag vill ta en vild ritt och enhörningar gnäggar i hagen. Där känslighet är något att vårda och stillheten och lyssnandets konst är värdesatta.
I den andra världen verkar känslighet vara något som ska härdas och sårbarhet utnyttjas. Hårda hjärtan och vassa armbågar hyllas, skinn på näsan och tuffa attityder. Jag vill inte vara med på det, jag vill inte vara en del av det.
Mitt hem är min borg, mitt andningshål, min värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar